Cynismens invasion
Patricia Lorenzoni om veckans infekterade Bamsedebatt.
Kultur. År 1729 lät författaren och satirikern Jonathan Swift publicera artikeln ”Ett anspråkslöst förslag”, om hur man skulle komma tillrätta med fattigdomen på Irland. Swift föreslår fattiga familjer att sälja sina barn som kött till de välbärgade. På så sätt får familjerna en extrainkomst samtidigt som det blir färre munnar att mätta. Det sägs att vissa chockerade läsare tog förslaget på allvar. Genom detaljerade ekonomiska och demografiska kalkyler gav Swift trovärdighet åt sin djupt ironiska argumentation. Hans skrift är en av de mest berömda i den politiska satirens historia.
Swifts ironi var avsiktlig. Inte all ironi är det, vilket blivit tydligt i den upphettade diskussion som följt på Mattias Elftorps artikel i HD 18/5, om björnen Bamses vänslande med Migrationsverket. Serietidningen ”Bamse: Mim och Meles” tecknar ett Småköping där Migrationsverkets handläggare har ständiga leenden på läpparna, Bamse står passiv med händerna i fickorna och små grävlingar som blir deporterade är lika glada ändå. Här finns inga förvar, inga hungerstrejker, inga nattliga polishämtningar.
Om Swifts anspråkslösa förslag var en lek med tanken på att dra de yttersta konsekvenserna av ett brutalt system, är Migrationsverkets Bamse ett exempel på när verkligheten uttömmer ironins möjligheter. För filosofen Slavoj Žižek utmärks vår tid av cynismen som allmän hållning. Själva förutsättningen för systemet är den ironiska distansen, att människor ändå inte tar systemets ideologi på allvar. Alla har genomskådat systemet, likväl fortsätter vi att agera inom det. I detta läge har ironi som systemkritik blivit omöjlig.
Just cynism är vad både Migrationsverket, Bamseförlaget och Egmont nu beskylls för. Deras svar har varit helt oförstående. Materialet har ju framtagits i det viktiga syftet att hjälpa barn att förstå asylprocessen. Den grävlingsfamilj som så glatt låter sig avvisas är ett pedagogiskt exempel på att det alls inte behöver vara dåligt att deporteras. ”Alla barn har rätt att känna till och kunna påverka sin egen situation” skrev Bamseförlagets Ola Andréasson och Egmonts Charlotta Borelius här på sidan i fredags. I ljuset av asylsökande barns situation, är bara det ett uttalande vars ironiska kvaliteter vore värdiga Jonathan Swift själv.
Men den ofta känslosamma kritiken bör ses just som en reaktion mot den distanserade cynismens invasion. Många har vuxit upp med en Bamse som alltid stod på de svagas sida och som inte tvekade att trotsa ens polisen för att försvara de trasiga och små. Nu står Migrationsverkets Bamse med händerna nedkörda i fickorna och säger till den utvisningshotade grävlingsungen att han minsann inte kan lösa alla problem.
Det hade kunnat vara politisk satir. Men Bamse har bara lärt sig samma sak som redan varje barn lär sig. Att alla har lika rättigheter. Och att detta inte betyder någonting alls. Det vore naivt att tro att det med Bamse skulle vara annorlunda.
Just därför är också kritiken berättigad. Att vara naiv är att vägra ironisk distans, att hålla fast vid tron på att det kan vara annorlunda. Därför kan naiviteten också skapa grund för handling mot ett cyniskt system. Och härom veckan, läste jag visst, var det flera deportationsflyg med destination Irak vars piloter vägrade att lyfta.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus