Med känsla för nyanser
Bildmaterial
Boken. Strax före gryningen – klockan är kring fyra – finner hon sig själv stående på huk i en snårig buske. Dessutom är hon plötsligt fruktansvärt pinknödig samtidigt som hon smyger på grannen, en berömd kvinnlig fotograf. Hon ska försöka ta reda på var grannen har sin satans tupp. Är den inlåst bakom stängsel eller får den gå fritt ute i trädgården? De måste få veta. De – främst hon själv och hennes far – planerar att ta livet av tuppen som varenda morgon gal oavbrutet från fyra till sju.
Den kvinnliga huvudpersonen i Sara Paborns andra roman Tuppen och havet arbetar som journalist, och hon närmar sig snabbt fyrtioårsåldern. Hon har sällskap med poeten Erland som nyligen fått sitt genombrott med en diktsamling om sexuell renlevnad, ”Tusen år av avhållsamhet”. Paret kommer till ön främst för att hon dels ska träffa sin far, som hyr en stuga där på Styxö, dels för att de vill hålla sig undan människor. På senare tid har hon börjat känna en tilltagande motvilja mot att dras in i andras liv. Hon vill fjärma sig och försöker värna sin integritet.
Sjutton hushåll finns kvar på ön. En del turister kommer på sommaren, men inga invaderande horder. Livet levs saktare här, mer återhållet och med en lugnare andning. Havet, solens gång, väderleken och årstidernas växling styr fortfarande över dagarnas innehåll. En av avsikterna med besöket på ön – som är fiktiv, men ligger ”femton sjömil öster om sydsvenskt fastland” – är att hon ska skriva en artikel om fyrar. Den siste aktive fyrvaktarens son, Mikael, arbetar fortfarande som väderobservatör och har stannat kvar på ön. Hennes intresse växlar snart, kvickt som aprilvädret som omger dem, och slår över till attraktion och åtrå.
Sara Paborn skildrar skickligt de små nyanserna, de nästan omärkliga skiftningarna i humör och stämningar, och inte minst det subtila samspelet mellan gestalterna. Det är – tacksamt nog – inte de stora orden eller de dramatiska vändningar hon söker. Det starkaste porträttet är det av pappan och samspelet mellan far och dotter. Det outsagda, det som sägs stumt mellan orden, är betydelsefullare än det som sägs rakt ut. Deras relation bygger inte på ord, utan vana och en aldrig formulerad eller söndergranskad kärlek.
Han har med ålderns rätt tagit sig friheten att inte längre bry sig om att vara andra till lags. Han är inte elak, bara rättfram och okonstlad. ”Man är inte beroende av att vara omtyckt längre”, säger han till dottern. Och på frågan vad som är viktigast i livet svarar han. ”Att spjärna emot”. Att stå det vedertagna, likformiga och anpassliga emot. En livshållning värd respekt.
Jag läser romanen med bibehållet intresse och undrar när jag senast läste en så mångskiftande och finstämd skildring av en far? Romanen bär på en stillsam lyskraft, där det lilla livet vänds mot de stora frågorna och för osökt tankarna till författare som Inger Alfvén och Per Gunnar Evander. Den undviker genom de övertygande psykologiska personteckningarna att hamna i feelgood-träsket.
Med de två romanerna ”Släktfeber” och ”Tuppen och havet” visar Sara Paborn övertygande – och det är inget man som kritiker kan säga särskilt ofta – att det finns goda förutsättningar för att det framöver ska växa fram ett betydande författarskap.
Jag tror däremot att hon måste lita mer på att orden bär, låta mer förbli outsagt – som i fadersporträttet – och att det gäller att ha mod att skära djupare, skära ända dit ner där det gör ont, just där själva smärtpunkterna sitter.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus