Skam över Sverige!
Crister Enander om sin skam över det svenska samhället.
Bildmaterial
Crister Enander. Det är tidig morgon. Jag ska ut och gå min morgonpromenad. På gården möter jag Bengt. Han arbetar som vaktmästare. Bengt är inte enbart vaktmästare. Han utför även en hel del reparationer. Det är ett tungt arbete och det är ganska många fastigheter han sköter tillsammans med två kollegor. För ett tag sedan, ett knappt år eller så, fick Bengt cancer. Tumören satt mellan hjärnans nedre del och de övre halskotorna.
Han berättar att operationen tros ha gått bra. De får avvakta och se. Han har fått cellgiftsbehandling. Men han mår allt annat än bra. Han måste, där han står och pratar med mig, hålla sig i väggen. Han har svår yrsel. Han sover dåligt. Han har ständig värk, en smärta som strålar från nacken ner i ryggraden. Värst är det på nätterna. Han äter starka smärtstillande tabletter. Hörseln på högra örat är nästan helt borta.
Bengt är snart sextio. Han har arbetat hela sitt liv. Han har betalt skatt alltsedan han var sjutton år och tog sitt första jobb. Jag frågar honom om han inte borde vara sjukskriven.
”Jo”, svarar han. ”Min läkare har sjukskrivit mig, men Försäkringskassan godkände inte sjukskrivningen.” Han svajar till. Han griper efter ledstången som leder ner till källaren. Vi pratar om lite allmänna saker. Bengt berättar vilken tur det är att hans barn kan ställa upp för honom. Han klarar ännu inte att sköta sitt hushåll. Men arbeta måste han. Han säger att det inte hade fungerat om inte hans två arbetskamrater hade hjälpt honom genom att ta de tunga arbetena och låta honom sköta enklare uppgifter. Men arbeta måste han.
Jag säger att han borde gå till en psykiatriker och bli sjukskriven på nytt. ”Det märks ju på dig att du inte mår bra.” Bengt bekräftar det jag säger, och tillägger att det är en plåga att hela tiden ligga andra till last, inte minst de två arbetskamraterna. Jag berättar var han kan få tag i en läkare. När vi skiljs åt står han där. Han håller sig fortfarande i ledstången. Han gråter. Hans tårar trillar sakta. Han gråter enbart – som han säger – för att jag bryr mig.
Det jag känner är skam. Ren och rå skam.
Skam över vårt land. Skam över det samhälle jag lever i. Och Bengt är bara en av tusen och åter tusen som behandlas på detta oanständiga och inhumana sätt.
Det handlar inte längre, som jag ser det, om de olika äldre politiska ideologierna. Utvecklingen har gått så långt att denna systematiska förnedring av sjuka och på andra sätt drabbade människor, de svagaste och redan utstötta, berör själva människovärdet. Den idé som vår västerländska civilisation – med alla dess brister och förtjänster – grundar sig på.
Vilken gammal hederlig liberal hade varit beredd att försvara ett så här hårt och orättvist samhälle? Vilken centerpartist hade förr accepterat skrotandet av de sociala trygghetssystemen? Hur det kristna partiet kan vara en del av det här går inte att förstå. Inte ens de konservativa hade för ett antal år sedan varit beredda att visa denna hänsynslöshet eller sett de svagaste samhällsmedborgarna sakna grundläggande rättigheter och minimal försörjning.
Det kristna budskapet, som värdemässigt är förutsättningen för vår civilisation, dras i smutsen. Liberalismens idéer säljs ut. Anständigheten och respekten för den enskilde individen, den grundläggande medmänsklighet som är det kitt som håller samman ett samhälle, spottar nyliberalismen på.
Nyliberalismen är inget annat en svulst på samhällskroppen, den är den moderna politikens cancer. En tröst i eländet är trots allt insikten att den kräftan går att bota.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus