Kärlek i Europa

Ljusa nätter, djupa tjärnar, glänsande hud. Sommaren är kort men intensiv. Vi bad ett antal svenska författare skriva om den svenska synden. Varje söndag i juli stiger pulsen på kultursidan. Först ut är Gunnar Blå.

Kultur. De sade mig att det var farligt att resa utomlands som ensam svenska. Jag höll med dem. Men jag berättade inte att det är jag som är farlig, hålet i min rygg är omättligt, jag berättade inte hur mycket jag hade att dölja för att jag skulle kunna finna kärlek i Europa.

Den blonda peruken och toalettpapperet i D-kuporna var väsentliga, en viss lätthet i fnittrandet och stora, blå ögon försäkrade mig om framgång, hålet i ryggen dolde jag noggrant under en högt skuren, gul klänning med virvlande volangkjol. 60-talet var i sanning en tid för kärlek.

Redan på färjan över till Tyskland hörde jag busvisslingar och såg flörtiga ögonblinkningar. Under den långa tågresan ned genom Centraleuropa tog jag ofta av mig de svarta lågskorna och viftade med tårna i mina vita bomullsstrumpor. Jag drack vitt vin och rökte särskilt långa, smala cigarretter i restaurangvagnen. Jag lämnade inga blodröda läppstiftsmärken på filtret, mina naglar var kortklippta: jag var svensk, jag var blond, jag var ren och frisk och sund och hade en fri och naturlig sexualitet, och min hud! min hud var alldeles vit och slät som lätt vispad grädde.

Resenärer kom och gick, jag bytte tåg, jag stod på allt sydligare perronger och väntade med min kappsäck, mina vita bomullsstrumpor allt mörkare under fotsulorna, främlingars och konduktörers hår och hud och ögon allt mörkare omkring mig. Nu var det inte bara busvisslingar och blinkningar, söder om Alperna blev det nyp i rumpan och riktigt fula ord, skamlösa inviter och menande grepp kring jeansskrev, till och med luftjuckningar.

Jag befann mig i ett tillstånd av konstant men naturlig upphetsning. De italienska karlarna var småvuxna och utrustade med en synnerligen utvecklad motorik, de var en sorts kopulationens bantamviktsboxare. Jag föreställde mig hur de gestikulerade och kråmade sig i sängen, fullständigt onaturliga i sin djuriskhet. Jag föreställde mig biktstolarna i kyrkorna, den förkvävande atmosfären av åtrå och skuld som steg ur de svängande rökelsekaren.

Italienarna närmade sig oftast i grupp. Jag insåg snart att deras fula ord snarare riktades till kamraterna än till mig. De hetsade upp varandra. De kommenterade min längd, mina lysande blå ögon, min hy vit som alabaster och lenfjunig som en persika.

– Och dessutom lika blöt i skrevet som en mogen persika! ville jag ropa, men min italienska var för dålig, ändå ville jag ropa: För JAG ÄLSKAR SEX, ja det gör jag! Vi svenskar har ett AVSLAPPNAT FÖRHÅLLANDE TILL SEX, ja det har vi.

Men jag sade ingenting, jag bara log, jag visste att det var bäst att inte prata. Och de log tillbaka med vita tänder i sina bruna ansikten och vita ögon i sina bruna ansikten och vissa hade vita skjortor som lyste mot deras bruna armar.

På kvällen frågade jag hotellportieren varför jag hela dagarna blev sextrakasserad utan att någonsin få ligga. Han slog ut med armarna:

– Ah, svenskorna, de är ändå de bästa! Ingen kan säga nej till er! Ingen skuld och skam, inget krångel, inget tjafs, pang på rödbetan bara, av med paltorna som i en Bergman-film, för att inte tala om huden, skinnet, hyn! En sådan blekhet, oskuld, lenhet! Signorina! vi dyrkar er! Alla vi äkta italienare dyrkar er!

Jag ville inte bli dyrkad, jag ville bli knullad. Jag lämnade portieren och gick vidare inåt, uppåt i byggnaden, på något sätt vilsen, på jakt efter något okänt, inte tillräckligt förföljd för att känna mening.

Piranesis fantasi hade inte kunnat frammana något märkligare än detta hotells arkitektur. Det var omöjligt att säga ifall trapporna gick nedåt eller uppåt: de tycktes göra båda sakerna samtidigt. Hotellets namn passade bättre än det självt förstod: La Villa.

Ty endast i förvillelsen skulle jag nå mitt mål och äntligen bli mätt. Nu var det dags:

Jag gick samtidigt upp för och ned för en trappa. När jag flyttat foten från det sista trappsteget föll och steg jag hastigt några meter. Jag togs emot av en stark famn, en eldig blick, ett svart skägg, en röst på bruten engelska:

– Allt är lugnt, miss… ?

– Miss Sweden, svarade jag enkelt.

Han lade upp mig på axeln och bar mig in på sitt rum. Jag var orolig över att han skulle upptäcka hålet i ryggen, men han var så upptagen med att i spegeln se sig själv bära en svenska på axeln att han intet märkte av det som var verkligt, och endast min hunger var verklig, jag var visserligen inte särskilt hungrig, men det kan man inte säga om hålet i ryggen, det var hungrigt i kubik.

Han slängde eldiga blickar till mig.

Han slängde ned mig på sängen.

Han slängde av sig kläderna.

Jag slog ut med armarna, han flaxade och flög i min famn, vi omfamnades, det var ingen bred säng, men vi rullade lite grann fram och tillbaka ändå.

– Ah! svenskorna! ropade han till sin egen spegelbild.

Det var inte lätt att ta av sig klänningen utan att blotta hålet. Men snart låg jag där på rygg i sängen med benen brett särade, och benspetsarna var fortfarande klädda i sina solkiga bomullsstrumpor, och jag var förväntansfull, nästan andaktsfull, med knäppta händer som till middagsbön.

Han jublade. Han betraktade mitt skinn. Han smekte skinnet. Han talade med sin spegelbild:

– Så svenskt! En sådan renhet! Så härligt syndigt fast utan skam och skuld! 100% naturlig sexualitet!

+ + +

När han hade njutit, somnade han. Jag satte mig upp i sängen och tände en cigarrett. Jag rökte och betraktade honom. Han låg i framstupa sidoläge med händerna under huvudet, så söt. Huden lite blek med många svarta hårstrån, jag tänkte:

– Jag har verkligen inget emot kroppsbehåring, det är nyttigt och bra med fibrer.

Det är alltid bäst att börja med huvudet. En gång började jag med fötterna. Det blev ett skrikande och bråkande utan motstycke. Jag tänkte: om en svensk kille bullrar när jag äter hans fötter först, hur skulle då inte en italienare väsnas?

Jag började med huvudet. Fimpade cigarretten. Tog en klunk Chianti. Gick upp i brygga över honom. Sänkte sakta ryggen mot hans hjässa. Öppnade hålet med viljekraft, kände de stora läpparna säras, hörde de vassa tänderna gnissla. Slukade hastigt hans huvud.

Jag brukar undvika att bita av kroppsdelarna. Det finns andra av min sort som finner ett perverst nöje i att söla ned. Jag är frisk och naturlig och kackar inte i eget bo.

Ibland frågar mig människor hur det är att äta med ryggen, jag brukar svara att det är som att äta tjock, genomkokt spagetti som liksom av egen vilja ringlar in i en.

Jag sörplade i mig mannens tunna lilla kropp. När väl hans gulliga vita tår med deras krulliga svarta hår hade släpats in mellan läpparna, slöt jag hålet och satte igång att tugga. Hans mammas diet med olivolja och vitlök och tomatsås hade gett köttet en mustig, len kvalitet, mycket tillfredsställande.

Han levde fortfarande någon minut efter att jag slutit hålets läppar om honom. Hal och sprattlande värjde han sig för de väldiga käkarna som metodiskt arbetade ned honom, gjorde honom smältbar. Jag lade mig på sidan i sängen, andades lugnt, undvek att hyperventilera. Vissa av hans sparkar tog andan ur mig. Jag fick lust att krysta, men höll tillbaka.

Jag sträckte ena armen bakom ryggen, spårade läpparnas egendomligt torra, rynkiga, fjuniga fåll som bildade en fortsättning från mina skinkor hela vägen upp till skulderbladen. De kändes som en varm hästmule.

Överraskning: italienaren lyckades sticka ut fingrarna. Jag kände på deras blöta knotor innan de lika hastigt drogs in igen. Han försökte uppenbarligen skrika, jag anade de kvävda utropen som vibrationer i buken.

Sydlänningarna gör mig mättare än mina landsmän. Deras större passion och rikare känsloliv, helt enkelt deras starkare livskänsla fyller upp mig mer än nordbornas skygga, ångestridna näringsbrist. Det kan vara ljuset som gör skillnaden. Eller några tusen år av civilisation, jag vet inte.

Det enda jag vet är att jag var en del av den svenska exportindustrin och inte behövde lägga några pengar på marknadsföring: mitt varumärke garanterade en ständig tillgång på karlar. Men jag hoppades på arbetskraftsinvandringen så att jag skulle slippa resa.

Jag checkade ut från hotellet. Portieren hade ingen aning om att jag haft herrfrämmande på rummet: det ickeeuklidiska tricket fungerar alltid. Han log liderligt och lyckligt:

– Ah, svenskorna! Alla äkta italienare älskar er! Vi dyrkar er! Hud som midnattssolens strålar!

Gunnar Blå