Det blågröna stråket

Jörgen Andersson tittar närmare på det planerade blågröna stråket i Helsingborg.

Kultur. Det är ett av de märkligare ställena i Helsingborg. Kanske tre meter ovanför mitt huvud sträcker sig Södergatsviaduktens betonggrå undersida. Viadukten stöttas av en parallell rad bastanta betongpelare. Under den bildas ett långsmalt, dunkelt rum med asfalterad yta, ett ingenmansland som blivit över.

Södergatsviadukten byggdes 1964 och löste ett problem, ”bangårdseländet” som det enligt Helsingborgs Stadslexikon kallades. Och man kan förstå att det varit ett elände här ända sedan slutet av 1800-talet, då järnvägen drogs in till staden utan hänsyn till den existerande kvartersindelningen och gatusträckningen. Så har det också fortsatt: det nya måste fram, kosta vad det vill, och allt annat har måst anpassa sig.

Nu – efter 150 år – ska järnvägsspåren grävas ner i en tunnel, vilket vid tiden för alltings fullbordan kommer att göra Södergatsviadukten överflödig. En möjlighet då är förstås att riva den. Så har man ju också alltid gjort: utplånat det som blivit omodernt eller som ansetts ha spelat ut sin roll.

Frågan är vad som nu – när södra Helsingborg ska utvecklas – är det nya i stadsplaneringen, som allt annat ska anpassas till. Ett något överraskande svar är att det är ett stråk av grönska och vatten.

Det blågröna stråket, som det kallas, är en bärande idé i projektet H+. Det finns än så länge bara i fantasin, men där löper det som en röd tråd genom den fördjupade översiktsplanen för området och kopplar samman Jordbodalen i sydöst med pirernas kajkanter i nordväst. I inlandet ligger tonvikten på parkliknande grönska, medan det i den i framtiden bilfria Bredgatan blir en stadskanal som leder fram till havet.

En samling husarkaserner från 1880-talet kan komma att bli hjärtat i det blågröna stråket, möjligen i hela H+. Idag klyvs husarområdet i två delar av Bredgatan, som förlängdes härigenom någon gång på 60- eller 70-talet för att underlätta för biltrafiken. De östra kasernerna användes tills för några år sedan som slakthus. I de västra finns Rönnowska yrkesskolan. Men byggnaderna är till det yttre välbevarade och det är lätt att se hur helheten skulle kunna lyftas fram genom att man gör ett offentligt rum mellan dem.

Planerna för Husarområdet är kanske det tydligaste exemplet på H+ ambition att använda platsers historia och befintliga byggnader för att ge identitet åt de olika delområdena. Det är ett sympatiskt förhållningssätt, som långt ifrån varit självklart i tidigare stadsförnyelseprojekt.

Enligt genomförandedokumentet för H+, Imagine Helsingborg Manual, är det blågröna stråket tänkt som den centrala axeln och ska ”fungera som ett samlande vardagsrum som socialt och fysiskt länkar H+området till den omgivande staden”. Det handlar alltså i högsta grad om infrastruktur, om hur människor ska röra sig och mötas. Betoningen av så kallade rekreativa platsers betydelse, och intresset för det sociala liv som kan uppstå i rummen mellan husen, är framåtblickande.

Till skillnad mot stora infrastrukturprojekt som i ett slag förändrar landskapet, kommer det blågröna stråket att etableras i etapper – en förutsättning för genomförandet av alla delar av projektet. Varje moment bygger på ett samspel med andra i ett komplicerat pussel. Det är en nödvändighet man i projektgruppen och i styrdokumenten försöker göra en dygd av. Det lämnar utrymme för en (ytterst moderiktig) öppenhet i planeringen, där slutresultatet inte är på förhand givet och kan komma att påverkas av kreativa initiativ och alternativa lösningar längs vägen.

Öppenheten rymmer förstås en sårbarhet och risken är att de goda intentionerna faller ifrån längs vägen, när hårda ekonomiska och praktiska realiteter tillkommer. En uppenbar risk är också det långa tidsperspektivet: först om 15-20 år kommer det blågröna stråket att vara helt utbyggt och fungera som sammanlänkande axel.

H+ handlar just nu mycket om att bygga bort och överbrygga fysiska barriärer. Men tillgänglighet har också andra aspekter. Utmaningen blir, förstås, att göra de offentliga platserna socialt och mentalt tillgängliga för alla, så att de blir det vardagsrum för helsingborgarna man eftersträvar. Det handlar om vilka som kommer att bo och verka i området i framtiden (yrkesskolan ska av skrivningarna i genomförandedokumentet att döma finnas kvar vid Husarplatsen, vilket är positivt för mångfalden) men också om utformningen av stadsrummen.

Vilket för oss tillbaka till Södergatsviadukten. Jag är här tillsammans med Kristoffer Nilsson, arkitekt med inriktning på stadsplanering. Han arbetar med H+ och detta är ett av hans favoritställen – en av få platser i staden han menar har en rå, urban känsla.

Så kanske kommer inte viadukten att rivas när dess roll som väg är överspelad. Kanske kommer den – likt den övergivna järnvägslinje på Manhattan som nu blivit en grönskande park under namnet The High Line – att odlas upp och kopplas ihop med det blågröna stråket, vilket är tänkt att passera alldeles i närheten.

I viaduktens skugga är det inte så öde som man kan tro. Den stryker tätt förbi en gammal jutefabrik, en tegelbyggnad från tidigt 1900-tal med klassiskt sågtandstak. I Jutan, som kåken kallas, finns nu en osannolik men välbesökt kombination av skateboardramper och boulebanor. Det är en av de miljöer som H+ arbetsgrupp lyfter fram som identitetsskapande och bevarandevärd.

Gallerian under viadukten borde vara en plats att redan nu försöka etablera som ett offentligt vardagsrum. Och då betänka att ett sådant kanske inte måste vara blått eller grönt utan också kan vara betonggrått.

Jörgen Andersson vantinge@telia.com