Drömmen om den levande staden

I fyra artiklar tittar Jörgen Andersson närmare på H+, utvecklingsområdet i södra Helsingborg. I dag om sömniga och till synes övergivna platser i stadens utkant, och om planerna på att här bygga hippt bostadsområde.

Kultur. När man går Södergatan söderut och passerar Bryggaregatan är det som om staden tvärt tar slut. Här tar plötsligt ett ogästvänligt och svårforcerat motorvägslandskap vid. Oljehamnsleden och Malmöleden matar biltrafiken in och ut ur centrum och till hamnområdet med färjorna.

Det är storskaliga lösningar från en inte särskilt avlägsen tid, då bilen skulle ta människorna hela vägen från sina boningar utanför stadskärnan in till centrum för arbete och konsumtion. När motorlederna byggdes slog man brutalt sönder en gammal kvartersstruktur.

Nu kan allt detta komma att ändras. I planerna för utveckling av Helsingborgs södra delar ingår en ny hamnled, som om den blir verklighet kommer att dras längre söderut. Järnvägsgatan/Malmöleden kommer att rätas ut och bli mer av en stadsgata. Redan har det gapande tomrummet mellan Bryggargatan och den sedan länge avsides belägna Sturzen-Beckers park – Lillskogen i folkmun – bebyggts med studentlägenheter. På Gåsebäckssidan av Malmöleden finns den medeltidsinspirerade stadsplanen från tidigt 1900-tal, med oregelbundna kvarter och gator, kvar.

I bruset från trafiken i korsningen Malmöleden/Planteringsvägen/Oljehamnsleden är det inte så lätt att läsa terrängen och historien. Men här någonstans gick de gamla landsvägarna till Landskrona och Ramlösa. Efter att järnvägen drogs fram till Helsingborg 1865 blev det ett bra och billigt läge för den begynnande industrialiseringen, först för verksamheter med anknytning till jordbruk och spannmål: en jutefabrik, en benmjölsfabrik och så vidare.

Så småningom – ibörjan av 1900-talet - blev det som nu är Gåsebäcks industriområde en del av den planlagda stadsbebyggelsen. Storhetstiden måste ha varit i mitten av förra seklet, då bland annat tryckerier, kafferosterier, åkerier och fruktimportörer etablerade sig här.

Sedan länge för Gåsebäck en undanskymd tillvaro, men nu kan det vara dags för nästa fas i historien. Bland H+-projektets delområden är det här tänkt att i framtiden bli det hippt alternativa och kreativt nyskapande bostadsområdet. Ungefär 2 000 personer kan komma att bo här i framtiden.

Än är det långt till dess. När jag väl tagit mig förbi matarledernas plåtinferno cyklar jag långsamt genom stillsamma kvarter man annars mest passerar utan att lägga märke till dem. Det är en sömnig sommareftermiddag . Vid en vägg i västerläge sitter en man i elegant kostym och läser tidningen i väntan på att hans bil ska bli klar. Någon svetsar i sin verkstad. Annars är det inte mycket liv och rörelse.

De flesta av de större verksamheter som en gång fanns här har antingen gått i stöpet eller packat ihop och dragit vidare. Nu är det mest bil- och metallverkstäder som frodas här. En hel del fastigheter verkar övergivna och stadda i gradvis förfall.

Jag hittar en bakgård som verkar spännande. På en stege står en man och reparerar något elektriskt. Han undrar – med fog – vad jag har för mig. När jag vagt förklarar att jag är intresserad av gamla industriområden berättar mannen att här har varit en stor industri med 283 anställda. Man tillverkade sidenblommor och andra prydnadssaker. Själv har han arbetat på platsen i 25 år och fixat sådant som behövt fixas. Idag är det skola här, en del av de praktiska gymnasieutbildningarna.

En gång i tiden var detta Otto Lions fabriker. De äldsta delarna, som ursprungligen var en färgfabrik, finns kvar liksom en låg länga av förrådsbyggnader i gistet trä. Senare tillkom bland annat en stram kontorsbyggnad från 50-talet i gult tegel ut mot Sandgatan. Allt som allt är det en välbevarad industrimiljö.

Lionsfabrikerna är typiska för Gåsebäck. Överallt kan man avläsa de olika epokernas byggnadsstilar, från sent 1800-tal till 1980-tal. Området är en snabblektion i industrialismens utveckling och avveckling, vilken gjort att många byggnader fått nya användningsområden som föreningslokaler och små verkstäder. Några gator, som den trädkantade Motorgatan och Kvarnstensgatan, har en småskalig stadskaraktär. Det finns inget bevarandeprogram för området, men tillförordnade stadsantikvarien Mia Jungskär hoppas att arbetet med att ta fram ett sådant kan starta till hösten.

Gåsebäck är något av den moderne stadsplanerarens önskedröm att sätta tänderna i. Inte för att riva rasket och smälla upp ett nytt bostadsområde, utan just för att det finns så mycket arkitektonisk och social historia att bygga vidare på. Inspirationen hämtas från funkiga gamla industriområden i amerikanska och europeiska städer, där folk funnit en fristad för alternativa boendeformer och konstnärligt skapande. Oftast temporärt, ty snart har hipphetsfaktorn lett till en snabb gentrifiering.

I svenska städer har inte ett sådant återbruk skett i nämnvärd utsträckning. Kanske för att regler och förordningar har efterlevts noggrant och överträdelser i form av illegalt boende och svartklubbar hastigt beivrats, kanske för att det inte funnits en tillräckligt stor grupp av bohemer och konstnärer som sökt och behövt en fristad utanför innerstan.

Det blir lite rörande – och i grunden självmotsägande – när man nu vill planera fram denna utveckling i Gåsebäck. Man ställer sig liksom i andra änden och ser framför sig det färdiga resultatet med en småskalig och spontant framväxt blandning av verksamheter och boendeformer, där de gamla industriella byggnaderna fått nytt liv och samexisterar med fräck och fräsig nyproduktion.

Hur vägen dit än kommer att se ut är den uppenbara risken att de verksamheter som nu finns i trakten kommer att få maka på sig, när hyrorna höjs och vissa delar rivs för att ge plats åt nybyggen och det blågröna stråk som på sikt ska förbinda Jordbodalen med Bredgatan och pirerna.

Just i Gåsebäck ägs det mesta av marken inte av kommunen utan av privata fastighetsägare. Det gör att förverkligandet av de idéer och ambitioner som skissas för H+-området till slut blir en förhandlingsfråga. Det gäller inte minst hur mycket av den industriella bebyggelse som nu ger området sin karaktär som verkligen kommer att bevaras.

Ändå är tanken att Gåsebäck ska utvecklas god och förmodligen ofrånkomlig. Området väntar tålmodigt på att återfå den stadsmässighet som en gång gick förlorad.

Jörgen Andersson vantinge@telia.com