Experter redo att lyssna

I fyra artiklar tittar Jörgen Andersson närmare på H+, utvecklingsområdet i södra Helsingborg. Det dröjer länge innan planerna sätts i verket. Först ska medborgarna involveras.

Kultur. Planerna för förnyelse av de södra delarna av Helsingborg, det så kallade H+projektet, är storslagna. Om de genomförs så som det skissas i den fördjupade översiktsplanen (FÖP H+) kommer förändringarna att bli genomgripande och påverka hela staden, inte bara utseendemässigt utan också i fråga om sociala strukturer och levnadsvillkor för invånarna – förmodligen i större utsträckning än vad utvecklingen av Norra Hamnen har gjort.

H+organisationen, med uppdraget att förverkliga planerna i dialog med medborgarna och oräkneliga aktörer som har intressen i området, har ett pedagogiskt problem. Inte bara är projektet svåröverskådligt och komplicerat i alla sina delar, det har också ett långt tidsperspektiv. Minst tjugofem år kommer det att ta innan det är klart.

”Förverkligandet av planerna är något som sannolikt flertalet av den målgrupp KPR representerar inte kommer att få uppleva”, skriver Kommunala Pensionärsrådet avmätt realistiskt i sitt remissyttrande över FÖP H+. Ändå har rådet lagt ner stor möda på att uttala sig över projektet, vilket visar på det engagemang det väcker hos den som sätter sig in i det en smula.

Vissa byggprojekt - somSaltkristallerna - väcker opinion redan på ett tidigt stadium. Det krävs också, för att det ska finnas en chans att påverka. När detaljplanen för ett kvarter klubbats i stadsbyggnadsnämnden, vilket sker långt innan grävskoporna kommer, är det oftast för sent att reagera.

Vad som ska hända vid det gamla centralt placerade färjeläget är en fråga som berör de flesta helsingborgare på ett djupt känslomässigt plan. Det är en annan sak med ett avsides beläget och nergånget hamn- och industriområde, skymt av järnvägsspår och motorvägar.

Håkan Asmoarp är projektledare för stadsförnyelsedelen av H+. Han säger att han sysslar mycket med frågan hur man ska kommunicera projektet till medborgarna och väcka deras intresse. Jag tror honom. Inte minst för att han vill kunna arbeta så ostört som möjligt med att föra projektet vidare. Håkan har tidigare arbetat med bland annat Citytunneln i Malmö. Han vet vikten av att få folk att köpa den större bilden, för att de ska tolerera de besvärligheter i vardagen stora infrastrukturprojekt ställer till med.

Men det är en praktisk aspekt. Det finns också en uttalad ambition i projektet att involvera medborgarna i själva skapandet av det. Håkan Asmoarp menar att det är lösligt i sina konturer av en orsak, nämligen att det ska kunna förändras och påverkas i olika riktningar, beroende på vilka initiativ och idéer som kommer upp.

Hur ska då dialogen ske? Jessica Segerlund är H+ konstnärliga ledare. Hennes uppdrag är att göra konst till ett pilotprojekt för levandegörande av området. De verk hon ser framför sig har ofta en tillfällig karaktär, eftersom de kommer att dyka upp på platser som sedan tas i anspråk av hus, gator eller parker. Det hon hoppas är att de ska väcka nyfikenhet och diskussion, och därigenom också kunna påverka utformningen av platserna. En del verk kommer kanske att bli kvar om de används – man kan till exempel tänka sig växtinstallationer som sedan blir en del av det blågröna stråket genom området.

Det handlar, menar Jessica, om att lyfta fram och ta tillvara de historier och spår som finns i området, men också att utifrån dem skapa en ny berättelse om det.

Konstnärlig gestaltning i komplexa och föränderliga stadsmiljöer ligger i tiden. Statens Konstråd har skjutit till projektpengar. Boverket, Riksantikvarieämbetet och Arkitekturmuseet är med på tåget. Men hur är det med uppdragsgivarna, politikerna i Helsingborg? Går det att få dem att tillskynda satsningar på tillfälliga konstnärliga och kulturella yttringar? Jessica menar att det finns en förståelse och uppslutning för hennes arbete bland beslutsfattarna. Ett tydligt tecken på det är att det just blivit klart att två konstnärer till hösten ska anställas i H+ arbetsgrupp. Deras uppdrag blir att delta med sin expertkunskap och sina idéer i det konkreta planeringsarbetet.

Den organisation Håkan Asmoarp och Jessica Segerlund företräder är – vad jag förstår – ganska annorlunda sett ur ett traditionellt stadsplaneringsperspektiv. Den befinner sig rent fysiskt i det område den är satt att omvandla, i lokaler på Bredgatan. Den kommunicerar med omvärlden och är, vad det verkar, beredd att ta intryck av denna. Det finns en öppenhet att samla andra kompetenser än de vanliga, det vill säga arkitekter, stadsplanerare och tekniker, till projektet. Inte minst ger närheten till Campus Helsingborg möjligheter att knyta studenter och forskningsprojekt till sig.

Man tycks från ansvarigt politiskt håll ha insett att det behövs en sammanhållen projektgrupp som drar i trådarna och håller de bärande idéerna vid liv. Just därför att H+ ska växa fram i etapper och – med ett modeord – organiskt, kan projektet också förändras i riktningar som inte alls ligger i linje med vad som skissas i den fördjupade översiktsplanen och genomförandemanualen. Fundamentet i projektet är – radikalt nog – ”mjuka värden” och ekologisk och socialt hållbar utveckling, saker som om man menar allvar med dem kostar pengar men som oftast inte ger någon tydlig och omedelbar avkastning.

All synbar öppenhet och dialogvilja kan förstås vara en chimär. Hur det än ligger till med den saken är det en expertgrupp som, med sina värderingar, styr projektet från Bredgatans horisont. Och till slut är det stora pengar det handlar om, stora hål som ska grävas, stora maskiner som ska till för att göra det och stora män som vill fatta stora beslut. Framtiden lär utvisa var makten över H+ utformning kommer att ligga och vad resultatet blir.

Jörgen Andersson vantinge@telia.com