Orden och morden
Gunnar Bergdahl om den mörka veckan som har gått.
Gunnar Bergdahl. Slagskuggan från Utöya och Oslo faller tung över skimrande sommardagar och salta bad. När jag skriver detta har precis en vecka gått sedan de första förvirrande och allt mer förskräckande nyheterna tog ett strupgrepp på oss alla. Denna utstuderade grymhet. Detta monumentala hat. Riktat mot ett samhälle precis som vårt.
Veckan kännetecknades av eftertankar. Hur var detta terrordåd möjligt? Vilket ansvar har de politiska krafter som på fullt allvar påstår att våra nordiska länder är dömda till undergång om inget görs? Ja, du minns väl Jimmie Åkessons beramade debattartikel i Aftonbladet för ett år sedan där han hävdade att Sverige nu står inför sitt största nationella hot sedan andra världskriget. ”Massinvandringen” har sådana proportioner. Muslimerna tar över om vi inte gör något. Eurabia nästa. Tankebilder som återkommer som mordiska spöken i det manifest som massmördaren Anders Behring Breivik skickade ut innan han gick till sitt välorganiserade värv. Ett manifest som framhåller just de svenska sverigedemokraterna som hoppets parti i ett Norden i moralisk och nationell upplösning.
Under fjolårets valrörelse, där det kändes helt nödvändigt för kulturredaktionen på Helsingborgs Dagblad att sprida så många goda argument mot främlingsfientlighet som möjligt, hände det flera gånger att texter jag skrev blev föremål för reaktioner på webbsidor som ”Politiskt inkorrekt” och ”Ungsvensk”. Den sverigedemokratiska svansen med sitt klarspråk. Några av de värsta har jag sparat. Jag är en "landsförrädare" och man uppmanar varandra att "lägga namnet på minnet” för ”en dag ska han stå till svars" för att ”slicka musseröv". Här försvarar man stenhårt sitt parti, sverigedemokraterna. Nationens sista hopp för att Sverige inte ska gå under i mångkulturens helvete. För bara några veckor sedan blev kultursidans flitige bloggare Kultur-Sören (alias Sören Sommelius) mordhotad efter att ha kommenterat den hårdnande invandringspolitiken. ”Kommer du hit ska jag sätta en kula i huvudet på dig”, kommenterade en anonym läsare.
Men nu tar man avstånd. Från än det ena, än det andra. Från ”den ensamme galningen”, från varje beröringspunkt, från kommentarer från egna partiföreträdare som Erik Hellsborn i Varberg som anser att terrordådet är en logisk konsekvens av invandringen, från signaturen ”Fjordman” (Breiviks sannolika webbalias) som uttryckte åsikter till vilka riksdagsledamoten Kent Ekeroth fann anledning att uppmuntrande länka häromåret.
Men inte från den egna valfilmen med burkaklädda kvinnor som tränger undan pensionärerna eller sin grundläggande människosyn att alla som bekänner sig till islam är ett hot mot Sverige. Hatet och skräcken för förändringar lever.
I en läsvärd artikel i Dagens Nyheter (28 juli) noterar Ola Larsmo att det på Flashback redan finns en kommentatorstråd som heter ”Varför Behring Breivik är en hjälte” med över 1 200 inlägg. En tråd som slingrar sig hela vägen tillbaka till ögonblicket när islamhatets tempelriddare detonerade sin bomb och sedan lät kulorna vina i det politiska sommarlägret på Utöya där ungdomar som diskuterade politik fick sitt ”rättmätiga straff”.
Veckans svar på terrorn från den norska nationen har varit överväldigande och gripande. Sorgen förädlad till solidaritet. Norge slår vakt om det som demokratin har skapat. Ett samhälle där vi skandinaver lever benådade liv i en av världens rikaste regioner. Vi har gedigen fred och fruktar inga vargavintrar. Vi har frihet och välstånd, mat på bordet och friskt drickbart vatten i kranarna. Vi har en fungerande demokrati vars yttrandefrihet tillåter islamofober och främlingsfiender att organisera sig och torgföra sina budskap. Men i denna eftertankens och sorgens stund kan dessa aldrig komma undan ansvaret för att under lång tid med krigsretorik legitimerat detta hat som förmörkade en vecka i juli 2011.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus