Så formas ansvarsfriheten
Petter Larsson om vad politikernas tal om extremism i allmänhet leder.
Kultur. ”Terrordådet i Norge var ett uttryck för det blinda hatet… Det var ett brott riktat mot oss alla… Vi måste ständigt arbeta för att förebygga, möta och bekämpa terrorism samt extremism.”
Så kommenterade Fredrik Reinfeldt terrorattentaten i en debattartikel i Svenska Dagbladet (28 juli).
Det är alltså extremism som sådan som är problemet. Inte just det specifika muslimhat som drev Anders Breivik.
Denna extremism är riktad mot ”oss alla”, inte specifikt mot dem Breivik hatade mest: vänstern och muslimerna. Som om det var en slump – ”blint hat” – att det var just det socialdemokratiska ungdomsförbundet som drabbades.
I fredags kom samma budskap tillbaka i en debattartikel i Dagens Nyheter (5 augusti) signerad Reinfeldt, Beatrice Ask och Birgitta Ohlsson, där de tre med avstamp i terrordåden lanserade en satsning för att förebygga islamism, vänsterextremism och högerextremism och underlätta för folk som vill lämna dessa rörelser.
Man klumpar alltså – för vilken gång i ordningen? – ihop en mycket våldsam och brottsbelastad vitmakt-rörelse med tillgång till vapen och sprängmedel och mer än dussinet mord och mordförsök på sitt samvete de senaste tio åren med å ena sidan islamister, som enligt Säpo möjligen är intresserade av väpnad kamp utomlands, och å andra sidan autonomer, vars våld är mindre grovt och som saknar riktiga vapen.
Som om de vore jämbördiga hot. Och som om det inte vore någon skillnad alls på att slåss för eller emot nazism.
Däremot har man ingenting att säga om den muslimfientliga miljö som Breivik kommer ur.
Men viktigare är den gränsdragning mellan innanför och utanför, mellan onda och goda, som man här konstruerar: ett bred demokratisk gemenskap som hotas av allehanda extremism.
När sedan Fredrik Reinfeldt i lördags skrev en debattartikel i Dagens Nyheter (6 augusti) tillsammans med Danmarks och Finlands statsministrar underströks denna gränsdagning än en gång.
Det som hotas, hävdar regeringscheferna, är en nordisk samhällsmodell. De som hotar är extremister.
Så ser alltså den mer officiella berättelsen om terrordåden i Norge ut och vilka konsekvenser de ska leda till ut som nu börjar ta form.
Det finns skäl att vara misstänksam mot den berättelsen.
Genom att enbart fokusera på våldet som metod – en viktig gränslinje naturligtvis – riktas emellertid blicken bort från den idévärld som motiverade attentaten. Följden blir att dåden i Norge avpolitiseras.
Det som sopas bort i den manövern är först och främst de starka ideologiska och personella banden mellan högerextremisterna – muslimhatare eller nazister – och Sverigedemokraterna. Partiet skrivs närmast in i den demokratiska gemenskapen. Vips är partiets rötter i öppet nazistiska och rasistiska rörelser glömda, liksom att det bara är några år sedan som Expo avslöjade att flera sverigedemokrater var organiserade i eller hade skänkt pengar till öppet nazistiska organisationer.
Men också den senaste tidens avslöjanden om hur SD (och för den delen också Dansk Folkeparti) i praktiken delar världsbild – Europa går under i islamisering, hatet mot "landsförrädarna" i politiken och i media – med den miljö som födde fram Anders Breivik. Att så är fallet visar dessa direkta kontakter mellan ledande Sverigedemokrater och bloggare som Fjordman och counterjihadrörelsen.
Gränsdragningen gör helt enkelt SD och andra icke-öppet våldsamma högerradikaler mer rumsrena. De är ju trots allt inte terrorister, typ.
I nästa led försvinner då också den för regeringscheferna besvärande diskussion om hur man anpassat sig till de högerradikala partierna.
Om hur Jyrki Katainen just försökt övertala Sannfinländarna att ingå i hans regering.
Om hur Lars Løkke Rasmussens regering är helt beroende av stödet från Dansk Folkeparti och om hur hans parti Venstre är ett av dem som gått allra längst i att anamma högerradikalernas politik.
Och om hur svenska moderater och folkpartister försökt vinna främlingsfientliga väljare med utspel om språktest, slöjförbud, förbud att tala hemspråk i skolan, svenskkontrakt och genom verbal hets mot invandrare.
Så försöker borgerligheten rädda sitt eget skinn på bekostnad av en grundlig uppgörelse med de idéströmningar som fick sitt fruktansvärda utlopp i terrordåden i Norge.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus