Hälsandets intimitet
Åsa Sandell om den rådande hälsningsanarkin.
Åsa Sandell. För 25 år sedan bodde jag i Spanien ett halvår, och blev för första gången introducerad till kindpussandet. I Spanien kysser man två gånger – vänster, höger eller om det är tvärtom – och man kommer aldrig undan de blöta pussarna. Jag hade svårt att vänja mig vid det där. 20 år gammal var jag ofantligt blyg och redan då en halvmeter längre än de flesta spanjorer. Besvärad böjde jag mig framåt och lyckades allt som oftast oavsiktligt skalla den jag hälsade på.
Nu har kindpussandet brett ut sig över världen, och det är inte alla som välkomnar den nya hälsningsritualen. Klichéer krockar och kulturskillnader besannas: stela nordeuropéer ställs mot beröringsvilliga sydlänningar. I Tyskland har nu den etikettsvårdande Knigge-akademin gått till motattack mot det tilltagande kindpussandet. På deras hemsida kan man ladda ner en Nej tack-skylt som man kan sätta upp på sin arbetsplats. Enligt akademins ordförande är upprinnelsen till aktionen det stora antalet kvinnor som klagat över män som hela tiden vill kyssa dem. Kvinnorna misstänker att männen använder den till synes oskyldiga kindpussen för att komma i fysisk närkontakt, ett övergrepp som främst drabbar kvinnor i yrkeslivet. Kniggeakademin rekommenderar istället ett neutralt handslag på behörigt avstånd, förslagsvis 60 centimeter.
I yrkeslivet låter det som en rimlig hälsningsritual. Men handskakningen, som var kutym även i sällskapslivet i Sverige för 15-20 år sedan, känns numera som ett kyligt mottagande. Att sträcka fram handen mot någon riskerar att signalera avståndstagande och distans. ”Dig vill jag bara ta i med tång”, ungefär. Allt oftare kommer jag på mig själv med att slänga mig om halsen på en ny bekantskap eller en ny arbetskamrat. Men bekväm är jag inte. Krama någon jag aldrig träffat? Vadan denna påtvingade intimitet? I synnerhet kvinnor förväntar sig en kram även om man aldrig setts förut.
Att krama vänner och kompisar från förr är både rimligt och önskvärt. Men med kramar känner jag ibland som Knigge-akademin känner inför pussar – man kan få nog av trycka kroppen mot främlingar eller personer man inte gillar så värst.
Vi lever i en tilltagande förvirring, och det är inte bara jag som känner hur hälsningsreflexerna kolliderar när jag träffar någon. Det rycker i högerhanden, samtidigt som jag sträcker ut armarna för en omfamning och under tiden försöker jag avläsa motståndarens, förlåt bekantskapens, rörelsemönster. I bästa fall blir det en synkroniserad hälsning, i värsta fall kör jag in högerhanden i magen när han eller hon slår armarna om mig.
Själv tyckte jag att det amerikanska kindpussandet – en försiktig luftpuss vid vardera kind – fungerade bra när jag bodde i USA. Enkelt, ganska neutralt och framför allt en ritual som nästan alla var överens om.
Men bäst är nog att vänja sig vid hälsningsanarkin och lära sig parera attackerna. Knigge-akademins förbudsskyltar och centimeterrekommendationer känns trots allt inte som något bra alternativ.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus