Befriade klichéer
Vår förre Londonkorrespondent och konstvetaren Christine Antaya har flyttat hem och inleder som konstskribent med att syna ett par profilerade Malmögallerier.
Kultur. Det finns konstupplevelser som med en gång luckrar upp det klichémässiga med klichéer. Det är lätt att hemfalla åt att tala om vikten av negative space – när tomheten i och kring verk också blir meningsfull (”ett utrymme som hade kunnat bli en fast form, om jag hade råkat tänka tvärt om” lyder Henry Moores definition) – när man beskriver skulptur och installation. Och det är lätt att tala om dukar och pigment som ”mättade” när man pratar om monokromt måleri.
Men vissa klichéer har en sanningspotential som kan överskrida det slitna med frasen.
Knut Henrik Henriksens utställning på Elastic Gallery i Malmö är ett starkt exempel på hur tomrummet laddas och blir till meningsfull form; och det som dröjer kvar hos mig efter Håkan Bengtsson på Galleri Magnus Åklundh, i porten bredvid, är kraften i den fullkomligt mättade, intensiva svarta färgen i hans måleri.
Det första av Henriksens sex verk som ingår i utställningen på Elastic är ett litet verk av mässingsplåtar uppsatta på väggen; mässingen och väggen blir till en elegant komposition med en mängd konnotationer, kanske triviala (äggkopp), eller ett stiliserat rorschachtest. De övriga verken är mer tredimensionella men visar på samma stringens när det gäller att skapa rum och använda form. Skulpturens uttryck förenas med en dynamik som är svår att värja sig från, exempelvis i "Up" (2011), en rad träcylindrar som reser sig mot taket i en orgelpipsliknande form.
Det enda som distraherar är installationen med en kvast och träpinnar markerade med färgad tejp, "Sticks and a broom to measure volume to be rebuilt somewhere else" (2011), ett verk som är en teknik och markeringssystem för att mäta gallerirummet för installationen. Men kanske kan distraktionen vara välkommen, kanske utgör oredan i hörnet som kvastinstallationen är en annan slags negativitet, en oreda för att betona redan, som i detta fall utgör behållningen.
I Håkan Bengtssons utställning på Magnus Åklundh, tar de monokroma tavlorna olika former. Trots det minimalistiska, repetitiva uttrycket präglas Bengtssons praktik av det hantverksmässiga; processen syns i försiktigt ristade linjer i lager på lager av omsorgsfullt lagd färg, medan vissa av verken är matta och fullkomligt släta. I dem reflekterar den svarta färgen ingenting, tätheten stänger oss ute; samtidigt är det svarta som ett svart hål som suger in. Ingenting får plats där. Eller så finns allting där redan, hopklämt, destillerat och mättat. Att betrakta det tätnande mörkret ger upphov till både känslan av skoningslös ogenomtränglighet och svindlande bottenlöshet, det finns en rörelse fram och tillbaka mellan de två och den pendeln avtar inte.
Utställningarna på de här två Malmögallerierna vibrerar, eller kanske snarare står precis blixtstilla, men med en stark inneboende kraft: Henriksen med ett inkluderande utnyttjande av ytor och luft, Bengtsson med en kraftig markering av rummet. Att båda konstnärerna har gjort offentlig konst känns självklart, Knut Henrik Henriksen nu senast med skulpturer på Kings Cross Station i Londons tunnelbana. Överlag är de två utställningarna väl värda ett besök.
Det är säkra, starka konstnärskap som visas upp.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus