En fallen hjälte

Sedan glädjeyran efter presidentvalet 2008, har Barack Obamas stjärna dalat. I boken "Obamasyndromet" som avslutas med avrättningen av Usama bin Laden och den arabiska våren, skärskådar Tariq Ali hans politik. Sören Sommelius har läst.

Kultur. Med sin paroll ”Yes we can” elektrifierade Barack Obama stora väljargrupper under det amerikanska presidentvalet 2008, särskilt minoriteter (afroamerikaner och hispanics), unga och kvinnor. Ett ögonblick tycktes för många allt möjligt, inte minst i kontrast till de åtta ohyggliga år när George W Bush fört USA – och världen – till avgrundens brant. Redan under sin första dag i Vita huset deklarerade Obama att Guantanamo skulle stängas. Efter tre år har presidenten inte lyckats med det, eller med mycket annat som han utlovat.

Många, särskilt i Europa, har hävdat att Barack Obama trots allt inneburit en avgörande förändring i amerikansk politik och att presidentens problem berott på att det amerikanska politiska systemet är utformat så att det försvårar eller förhindrar förändring.

Den pakistanske vänsterintellektuelle författaren och debattören Tariq Ali ger inte ett vitten för det argumentet.

Inför mellanårsvalet år 2010 i USA skrev Ali boken Obamasyndromet, med undertiteln ”Reträtt på hemmaplan, eskalering utomlands”. Boken är en svidande uppgörelse med både president Obama och med alla de som ägnat sig åt hagiografier, alltså helgonförklaringar av den amerikanske presidenten. När pamfletten nu ges ut på svenska av lundaförlaget Celanders har författaren lagt till ett fylligt nyskrivet avsnitt som följer utvecklingen fram till försommaren i år, då Obamas specialenheter avrättade Usama bin Ladin i hans hus i pakistanska Abottabad.

När Obama efterträdde George W Bush hälsades han med en ideologisk glädjeyra som inte skådats sedan Kennedys dagar, skriver Ali i kapitlet ”Flosklernas mästare”. Men i realiteten, menar Ali, fortsatte Obama med Bushs utrikespolitik, låt vara med lite ny ”diplomatisk bakgrundsmusik”. Han är djupt kritisk mot Obama – ”bakslug och räddhågad” – och jämför Nixons bombningar av Kambodja med Obamas operationer i Pakistan.

Åren med Bush och Cheney var inget undantag utan snarare ett uttryck för USA:s sedvanliga politik, som Ali menar att Obama fullföljt och i ett avseende utvidgat, truppinsatsen i Afghanistan. Varje amerikansk president i det nuvarande politiska systemet blir, skriver författaren, ett redskap för landets storföretag på ett sätt som omöjliggör en politik som gynnar en befolkningsmajoritet.

Det stora problemet enligt Tariq Ali, är att den otyglade kapitalismen styr båda de politiska partierna och att inte heller demokraterna kan leverera lösningar på de problem som präglar dagens USA. Båda partierna försvarar privilegierna för de mycket rika, som kontrollerar det politiska systemet.

Ali fokuserar på frågor som rör Mellanöstern och Asien, uppehåller sig särskilt vid USA:s oförändrade Israelpolitik men diskuterar också i det nyskrivna avsnittet hur Obama tvingas hantera en förändrad politisk miljö i stora delar av Medelhavsområdet efter den arabiska våren.

Ali jämför Egypten med Frankrike 1848, inte revolution, men mer än reform.

Intressantast är Tariq Alis analys av den politiska situationen i det polariserade USA. Han menar att Obamas stora valförlust i mellanårsvalet 2010 var en följd av den ekonomiska krisen och noterar att det låga valdeltagandet 37 procent var normalt för USA i sammanhanget. Och han konstaterar att Obama fortfarande är bra på att samla in pengar, men att hans förmåga att få folk att gå och rösta har minskat.

Tariq Ali är ytterst kritisk till Obamas ekonomiska krishantering. De flesta krispengar har gått till finanssektorn, till skillnad från Franklin D Roosevelts jobbskapande New Deal på trettiotalet. I stället för att skapa fler jobb har Obama satsat på att öka konsumtionen, vilket lämnar de fattiga i sticket.

Och Ali ifrågasätter helt Obamas utåt sett största politiska framgång under de här åren, sjukvårdsreformen, ”formulerad av försäkringsbolagen och läkemedelsföretagen” och hävdar att Obamas socialpolitik ligger långt till höger om Richard Nixon. Han menar också att Obama jagat läckor (Wikileaks) precis som Nixon, och att han i bästa Rumsfeldstil försvarat behandlingen av den menige Bradley Manning.

De svartas framgångar i USA är för övrigt en myt, skriver Tariq Ali. En fjärdedel av USA:s afroamerikanska befolkning lever under fattigdomsgränsen, vilket är ungefär samma andel som 1968, året då King mördades och medborgarrättsrörelsen föll samman. Än värre är att antalet afroamerikaner som sitter i fängelse i dag är lika stort som antalet slavar 1850, före inbördeskriget. Och många fångar och ex-fångar berövas sin rösträtt på livstid.

Dessa sensommardagar har en av teapartyrörelsens företrädare, norskättade Michele Bachmann, intagit en ledande position bland de republikanska presidentkandidaterna. Och i mina ögon avfärdar Tariq Ali lite väl lättvindigt vad han kallar ”den hysteriska extremhögern”. Men som politisk aktör lyckades den här gruppen i det närmaste blockera lånetaksuppgörelsen, vilket blev en faktor bakom sänkningen av USA:s kreditbetyg och den följande nu så dramatiska ekonomiska globala krisen.

Skulle teapartyrörelsen få ett växande inflytande över amerikansk politik är det lätt att frukta att det vi upplever nu bara är förspelet till ett politiskt och ekonomiskt drama vars konsekvenser inte kan förutses.

Alis analys är ofta övertygande. Det är lätt att i dag se att Barack Obama knappast uppnått något av det han gick till val på. Men i valkampanjen lyckades han trots allt för första gången på mycket länge ge många människor ett hopp om att politik kan vara meningsfullt, vilket är en nödvändig förutsättning för politisk förändring. När folk inte längre gitter rösta har politiken förlorat sin mening.

Ibland är Tariq Alis antipatier mot personen Barack Obama så starka att de överskuggar hans analys. Och Ali är orättvis genom att bortse från sådant som ändå ligger i en positiv vågskål, som förbättrade relationer till Ryssland, USA:s närmande till ett om än försvagat FN-system, en åtminstone retorisk betoning av vikten av nukleär nedrustning.

Obama har inte kunnat (eller velat?) bryta beroendet av krig och storfinans. Kanske kommer han att vinna valet 2012, men det beror främst på den ekonomiska utvecklingen. Växande arbetslöshet och allt fler människor i djup fattigdom kan göra det svårt att mobilisera väljare som 2008.

Kanske är USA redan vid vägs ände. Det amerikanska imperiet vilar idag inte längre på ekonomisk makt, bara på militärmakt, med allt vad det innebär av kriser och krig.

Gör det någon skillnad om Barack Obama återväljs 2012 eller om en politiker som Michele Bachmann eller någon likasinnad flyttar in i Vita huset?

Det är en fråga som avgör inte bara USA:s framtid.

Sören Sommelius soren.sommelius@hd.se042-489 90 45