Kvinnosynen som Gud glömde
Jenny Högström sätter i halsen över en DN-intervju med Linda Boström Knausgård som friskt kopplar ihop författaren med sin kände make.
Bildmaterial
Jenny Högström. Jag misstänker att jag inte var ensam om att sätta någonting i vrångstrupen när jag slog upp Dagens Nyheters Boklördag (3/9) för att läsa Maria Schottenius intervju med Linda Boström Knausgård som strax utkommer med sin andra bok. Om jag varit Linda Boström Knausgård vore risken till och med överhängande att jag fått det allvarliga epileptiska anfall som namnet på novellsamlingen – "Grand Mal" – betecknar. Av rent och skärt raseri.
För detta är inte så mycket en intervju om den nya boken – eller om skrivandet av den, tankarna kring den, tja, sådant som brukar vara anledningen till att en person blir intervjuad inför publikationen av sin nya bok. Nej, o nej. Detta är intervjun med en människa, nej förlåt jag menar kvinna, som Schottenius helt tycks definiera utifrån denna kvinnas relation (läs: underordning) till 1) sin kände man, hans böcker, hans skrivande 2) sina barn 3) sin psykiska diagnos.
Kort sagt, det är kvinnosynen som Gud glömde, och som intervju betraktat närmast gränslöst omdömeslös. Låt mig citera en liten passage så ni fattar den inbyggda logiken: "Det är skördetid. Snart kommer boken ut. Snart kommer familjen hem. Det är mycket att ta hand om."
Av åtta redovisade frågor har sju med mannen att göra. Nej, det är knappast en slump att det sista ordet i intervjun är "han".
Och visst är det så att det är Karl Ove Knausgård som råkar vara gift med författaren i fråga, och visst figurerar hans version av Linda Boström Knausgård i "Min kamp", liksom hans version av de gemensamma barnen, etc etc – men berättigar det en jämförelse mellan hans och hennes böcker? Eller frågor om när han egentligen ska bli klar?
Glidningen mellan litteratur och person sker tillsynes obehindrat.
Och det fattar väl jag också att Schottenius är nyfiken. Visst. Men det hör helt enkelt inte hit.
Den kusliga misstanke som infinner sig (och så måste det ju vara för Boström Knausgård också) är ju att intresset för Linda Boström Knausgårds nya bok, som är den första på tretton år, i första hand är ett fett jävla svepskäl för att få komma till "Knausgårdland", det vill säga "huset på Österlen" som beskrivs ever so idylliskt (vilken tur eftersom kvinnor definieras av sitt hem!) och med en mormor i närheten (oj vilken tur att en annan kvinna kan ta hand om barnen), och därmed få lov att luska ännu mer i denna moderna myt till familj.
Med fokus på familjefadern såklart, och konsekvensen av hans skrivande för familjen.
Det är helt enkelt inte klokt.
Alla på DN som på olika sätt medverkat till den här texten, från kulturchef och reporter till rubriksättande à la "Skrivkamp", "Hennes kamp är explosiv", samt bildtexter och ingresser som alla hänvisar till den mer kände maken, borde helt enkelt skämmas ögonen ur sig över det helt igenom snaskiga och spekulativa upplägget.
Och förresten, en sista fråga: hade Schottenius skrivit om en mans skäggväxt på samma sätt som hon skriver om Linda Boström Knausgårds romantiska fläta?
Eh, nej, jag tror inte det.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus