Att minnas eller inte minnas
Åsa Sandell. I går hade det gått exakt tio år sedan terrordåden i New York den 11 september. Det är på sin plats att dra sig till minnes och uppmärksamma detta ödesdigra datum, att summera efterdyningarna och reflektera över konsekvenserna.
Vi lever i dramatiska tidevarv och det känns som om det duggar allt tätare mellan minnesdagar som ska firas eller sörjas, alltmedan gamla milstolpar i historieskrivningen – de som vi verkligen behöver påminnas om – tycks bli alltmer ifrågasatta.
En självklar och viktig dag som Förintelsedagen den 27 januari har inte längre en given plats i skolorna till exempel. Som läraren Helena von Schantz skrev i sin blogg i samband med Förintelsedagen är det många skolor som ägnar dagen åt skidåkning eller omvandlar minnet av Förintelsen till en allmän ”vi-bryr-oss-dag”.
Men var drar man gränsen för vilka minnesdagar som ska sättas under lupp? Inte helt lätt.
Vilka dödsdagar är en internationell angelägenhet? Vilka bör uppmärksammas nationellt?
Det kan kännas kallt och hjärtlöst att ifrågasätta behjärtansvärda minnesdagar som ju bara vill väl. Ändå tror jag att till exempel nyhetsredaktionerna bör ta sig en funderare.
Det kan vara bekväm och enkel journalistik att göra stora uppslag om händelser och dödsfall som redan varit, men ibland känns det obefogat och faktiskt tjatigt. Om minnesdagar ska fylla någon funktion måste man sålla och välja.
Än värre är det med jublieumsfirandet. I kulturvärlden firas ständigt nya jubileum på landets scener. Och man nöjer sig inte längre med att uppmärksamma de sedan länge döda. Var och varannan föreställning knyts ihop med någon form av jämnt årtal numera.
För att ta några exempel: Förra året firade Janne Schaffer 40 år som musiker och showen ”Ladies night” stoltserade med ett femårsjubileum. Med all respekt – men det är väl ändå högtidsdagar som berör vem då?
Det är naturligtvis ett enkelt sätt att marknadsföra ett evenemang eller sätta fokus på en artist, men fenomenet riskerar att urvattna jubileet som koncept och att i värsta fall bara bli ett solkigt sätt att kränga dyra jubileumsutgåvor.
Samtidigt lider också kulturvärlden av den historielöshet som präglar exempelvis Förintelsedagen.
När Jussi Björling-sällskapet år 2009 ville uppmärksamma att den store tenoren dog för 50 år sedan år 2010 och föddes för hundra år sedan i år fick de avslag på sin ansökan om ekonomiskt stöd. ”Om de människor som har hand om de här sakerna nu betraktar Björling som något passé och ointressant så gör man ett misstag, för internationellt sett så är man väldigt intresserad av hur Sverige kommer att fira honom. 50 år efter hans död är han fortfarande ett stort namn i världen”, sade Jussi Björling-sällskapets ordförande Bengt Kranz till Dagens Nyheter när det begav sig.
Det lär aldrig råda konsensus om vilka jubileum och minnesdagar som är viktiga.
Men en sak är i alla fall säker: Det finns inte alltid skäl att fira.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus