Den stora svenska glömskan

Diana Holmberg har läst Elisabeth Åsbrinks uppfordrande uppgörelse med svensk 1900-talshistoria, den kollektiva glömskan och Ingvar Kamprads nazistiska förflutna.

Kultur. Alla har beröringspunkter med historiens dramatiska skeenden. Ibland är de så små att vi överser dem men letar vi finns de där, minnen eller erfarenheter som kopplar våra vanliga, genomsnittliga liv till katastrofer.

Elisabeth Åsbrink utgår från sådana erfarenheter i sina böcker. I “Smärtpunkten”, boken om Lars Norén, pjäsen “Sju tre” och Malexandermorden, var det hennes sekunder på golvet i ett postkontor under ett rånförsök 1997.

I hennes nya bok Och i Wienerwald står träden kvar är det tanken på vad hennes judiska föräldrar upplevt, hennes mors vrede över att hennes föräldrar inte ville, inte kunde ge henne upprättelse när hon utsattes för förnedring, över faderns ord “det strå som böjer sig i vinden bryts inte”.

Det var en visdom som räddat judar många gånger under 2 000 års kristen förföljelse men också ett val som många gånger ledde dem i döden. Definitivt gjorde det det under andra världskriget. Men vem kunde föreställa sig?

I båda böckerna förlitar hon sig på dessa känslor hela vägen. De blir energin i hennes sökande genom två olika historier, två moraliska mysterier, tonen som ligger under alla hennes rationella överväganden.

De motverkar inte det moraliska korrektivet, de gör henne sträng mot sig själv. Det duger inte att behandla andra så som man önskar att man själv eller ens älskade inte blivit behandlade.

Alltså: hur kunde Lars Norén göra så, hur tänkte Ingvar Kamprad då, hur tänker han nu?

Det är detta bottnande i egna känslor och det allvar det framtvingar, som drar mig igenom denna nya bok om två pojkar, judiske Otto Ullmann från Wien som räddades till Sverige av missionärer och Ingvar Kamprad, som blev hans vän samtidigt som han engagerade sig i nazistiska rörelser i Sverige, som än i dag vill framhålla vilken “stor människa” ledaren Per Engdahl var.

Ingvar, vars älskade och beundrade farmor förblev nazist hela livet, långt efter vandringen från Böhmen till Pjätteryd.

Men det finns ett mysterium till som pockat på Åsbrinks efterforskningar: den svenska glömskan. Eller kan det kallas för någonting annat när jag blir förvånad över det hon gräver upp, över hur illa ställt det faktiskt var med den svenska inställningen till judarna på 1930-50-talen?

Visserligen har jag aldrig hemfallit åt tanken att tyskarna skulle varit annorlunda, till ett “vi” och “dom”. Jag förstår fuller väl varför den tyska kulturen väckte så stor beundran i Sverige före kriget. Och inte var det någonting i generna som gjorde att de, men inte vi, kunde göra det de gjorde. Det var historien, det var slumpen. Och jag har vetat hur utbrett, i hela den kristet dominerade världen, antisemitismen och rasismen var.

Att man kunde tro att svarta hade musiken i blodet och judar penningbegäret, men inte varför de sysslade med musik eller pengar. Eller, för den delen, var så säkra på att flickor var si och pojkar så. Man visste faktiskt inte så mycket om skillnaden mellan arv och miljö för några decennier sedan.

Förklaringen till att så få judar under 1930- och 40-talen räddades in i Sverige, proportionellt långt färre än andra grupper, berodde inte på någon okunnighet om vad som skedde så mycket som en aktiv motvilja mot icke kristna. På en idé om svenskhet av monumentalt motbjudande proportioner.

Sverige var inte det informationssamhälle det är idag men nazismen vann gehör likaväl bland läkare, jurister, och lärare i städerna som bland småbönder på landet dit de tidningar som tidigt berättade vad som hände i Tyskland och Polen inte nådde.

Men att kyrkan och Socialstyrelsen gick så till den grad hand i hand när det gällde att förhindra judisk invandring med motiveringen att man inte ville underblåsa antisemitismen i Sverige, det visste jag inte. Om detta har Elisabeth Åsbrink grävt fram nytt material.

Åsbrink har haft en unik ingång till dessa frågor. Hon blev kontaktad av en kvinna som gav henne femhundra brev hon ärvt efter sin far. Det var de brev som Otto Ullmanns föräldrar och andra släktingar skrev till honom i Sverige medan de försökte överleva i Wien och i koncentrationslägren. Att han fanns i Sverige berodde på att Svenska Israelmissionen 1939 lyckats få igenom att de fick skicka hundra judiska barn och ungdomar från Wien till Sverige, för tillfällig vistelse i väntan och på villkor att deras föräldrar skulle ordna utvandring till tredje land. Men först skulle de döpas, för det var det som var missionens mål, att rädda barnen från sina fäders hemska misstag, att de inte hade accepterat Messias.

Att till och med missionärerna sedan fortsatte kalla dessa döpta för "judekristna" visar på rangordningen mellan de religiösa och de rasistiska övertygelserna.

Dessa femhundra brev är nerven i boken. Ottos föräldrar skriver ständigt till sin ende son, uttrycker glädje över att han räddats, döljer sina svårigheter. Gång på gång förmanar de honom att han ska vara "en anständig människa", göra rätt för sig, utbilda sig. Han ska läsa, finns det inte någon Goethe på någon hylla där på barnhemmet i Skåne?

Han blev dräng hos familjen Kamprad, vän med Ingvar. Han läste brevkurser, han var med om att starta Ikea. Hans öde är en svåruthärdlig historisk ironi; hur såg den vänskapen ut? Otto är död men Elisabeth Åsbrink har intervjuat Ingvar Kamprad. Men antingen nådde hon honom för sent i livet eller så vill han inte kännas vid sin egen skuld.

Hennes gestaltning av det dokumentära materialet, där hon tycks ha gjort allt man kan begära för att med hjälp av andras och egen efterforskning försöka fastslå vad som verkligen hände, är väl balanserad.

Hon gör tydligt vad som är fakta och vad spekulation eller hypotes. Hennes återhållsamma prosa är ofta svindlande vacker och hon lyckas göra dessa komplexa tragedier djupt berörande, till någonting man måste hantera.

Vem kunde föreställa sig?

Nu måste vi det.

Diana Holmberg diana.holmberg@hd.se