Av en bok blir du klok

Dela denna artikel

ESSÄ Publicerad 18 september 2011 kl. 04:00

Så här helgen innan Bokmässan i Göteborg minns Mats Holm en dramatisk förlagsmiddag tillsammans med en pokerexpert och har studerat nya forskningsresultat om läsandets empatiska konsekvenser.

En mässa för böcker och bibliotek är förstås en god sak.

Tycker vi.

Men på vilka grunder?

Föreställningen att läsning i allmänhet, och skönlitteratur i synnerhet, gör oss till bättre människor är närmast att betrakta som en doktrin bland intellektuella.

Den ilska och oro som utbryter varje gång en biblioteksfilial läggs ned eller när det rapporteras att barn läser mindre, bestörtningen när höga politiker förråder sin likgiltighet inför skönlitteratur, beklämningen när idrottsstjärnan himlar med ögonen och flinar åt frågan vilken bok de läste senast … allt bottnar i samma grundmurade uppfattning.

Läsning är bildande och nyttigt, och bildning gör oss till bättre människor.

På en förlagsmiddag på Bokmässan för sju år sedan hamnade jag bredvid en pokerexpert. Han hade skrivit en bok om kortspel som blivit förlagets storsäljare.

Men pokerexperten var förstås en lättviktare i sammanhanget, en bifigur på middagen. Stjärnglansen stod de ”riktiga författarna” för. Pokerexperten hade emellertid gott självförtroende, hade uppenbarligen inte kommit dit för att bara bocka och buga, utan undrade hur det kom sig att samtliga vid bordet kunde nämna minst tjugo författare, filmregissörer eller bildkonstnärer, men att nämna en enda spelkonstruktör kunde ingen.

Varför krävde man inte att barnen, vi alla, lärde oss namnen på spelkonstruktörer? ”Spel berör oss djupare än böcker”, hävdade pokerexperten.

Jag kunde naturligtvis inte hålla med. Men jag minns att jag kände mig otillfredsställd med min argumentation, för lös i kanterna, mer dogmer än vetenskap, moralism snarare än eftertanke. Jag insåg att mina barn antagligen skulle ha hållit med pokerexperten.

I takt med att den forskningsinriktade psykologin etablerat sig som stark vetenskaplig disciplin börjar det bli möjligt att se vad som händer när vi läser. Steg för steg upptäcker psykologer hur läsning påverkar personligheten.

I tidskriften Psychological Science läser jag att skönlitteratur ökar en människas empati. Romanläsning är alltså inte bara är ett sätt att fly från världen, utan ett hjälpmedel för att bli mer delaktig i den.

Studien, som två forskare från universitetet i Buffalo genomfört, var experimentell och mätte alltså inte bara korrelation, som ju kan peka på samband men inte säger särskilt mycket om kausalitet. Här var det alltså fråga om orsak och verkan, och resultatet obevekligt: romanläsning gör oss mer delaktiga, empatiska och lyckligare.

Forskarna hade låtit en grupp studenter läsa avsnitt ur antingen Stephanie Meyers "Twilight" eller JK Rowlings "Harry Potter och de vises sten". Meyers bok handlar om en vampyr och ur den fick studenterna läsa en passage där huvudpersonen berättar för sin älskade hur det är att vara vampyr. Ur Harry Potter fick man läsa stycket där Harry och hans studiekamrater sorteras i olika hus på Hogwarts.

Studenterna fick därefter göra tester, där de kategoriserade ”jag”-ord (jag, mitt) och ”trolleri”-ord (trollspö, kvast, besvärjelser) genom att trycka på en tangent när dessa dök upp på en skärm  och ”inte jag”-ord (de, deras) och vampyr-ord (blod, icke-döda, huggtänder, bitna) genom att trycka på en annan tangent. Forskarna förväntade sig att försökspersonerna skulle trycka mer på ”jag”-orden när dessa var kopplade till den bok de just läst.

Därefter fick studenterna svara på frågor i ett test som mätte identifikation med de världar de just hade läst om, frågor som ”Hur länge kan du klara dig utan sömn?” och ”Hur vassa tänder har du?” och ”Om du tänker riktigt kan du då få ett objekt att flytta sig, bara genom att utnyttja dig av tankekraften?”

När forskarna sedan mätte studenternas sinnesstämning, upplevelse av livet och hur absorberade de varit av berättelsen fann man att de som läst Harry Potter identifierade sig med trollkarlar, medan de som läst "Twilight" identifierade sig med vampyrer. Och den tillhörighet man upplevde med de fiktiva grupperna gav samma välbefinnande som tillhörighet med sociala grupper i verkliga livet ger. 

Alltså, löd forskarnas slutsats, romanläsning ger något mer än att bara gå in i fantasivärldar eller att drömma sig bort. Skönlitteraturens effekter på det mänskliga psyket går att observera i en ökad ”social connection”, en förhöjd känsla av anknytning till ett socialt sammanhang.

Och detta, att inse att man faktiskt inte är ensam, utan en del i något som är större än en själv, skapar ett inre lugn, åtminstone i ett flyktigt vackert ögonblick.

I en annan studie, publicerad i augusti i år i nättidskriften On Fiction, fick 166 personer läsa antingen originalversionen av Anton Tjechovs novell "Damen med hunden" eller en version av samma berättelse skriven som en fackbok. Försökspersonernas egenskaper mättes före och efter och de som hade läst novellen hade genomgått större förändringar, kände med karaktärerna och blev lite mer som dem.

Forskarna förklarade det hela med att skillnaden i förmågan att framkalla empati i första hand beror på att skönlitteraturen faktiskt vädjar till vår inlevelseförmåga. Som läsare blir vi subjekt och när i följer en människa inifrån är det vi själva som är experten. Att läsa skönlitteratur tränar upp den här förmågan. I fackboken är det experten som talar till oss, men vi blir inte på samma sätt uppmanade att delta i samtalet eller leva oss in i någons inre liv och därför inte lika empatiskt stimulerade.

Visste vi inte redan detta? Är det inte bara självklarheter?

Det beror förstås på hur man ser på det. Långt ifrån allt som vi uppfattar som självklarheter tål vetenskaplig granskning, och hade jag själv vetat att forskning lyckats visa på värdet av att läsa skönlitteratur hade jag argumenterat med en helt annan pondus med den där pokerexperten för sju år sedan.

Men implikationerna är förstås större än så. I ett samhällsklimat där kulturanslag minskar och där framför allt borgerligheten tycks ha övergivit det humanistiska bildningsidealet är vetenskapliga resultat om skönlitteraturens värde förstås hårdvaluta. Borde i alla falla vara.

Empati och social delaktighet – just de egenskaper som förstärks av romanläsning – är egenskaper som i allra högsta grad är utslagsgivande i det moderna samhället. Inte bara som mänskliga kvaliteter i största allmänhet, utan nödvändiga för den som vill bli framgångsrik i affärsverksamhet, utbildning eller politik.

Vad är det då som får oss att vilja läsa?

En nypublicerad studie av två forskare på psykologiska fakulteten i universitet i San Diego visar att storyn är mindre viktig än vad man kunde tro. Spänningsmomentet är helt enkelt överskattat som framgångsfaktor bakom högt läsvärde.

Jag minns min mormor, som alltid brukade slå upp en Agatha Christiedeckare, eller en Stieg Trenter, börja med sista sidan för att få reda på vem mördaren var och sedan kasta sig över romanen med full behållning. Men hon sa också att så fick man egentligen inte göra.

Nästan exakt samma beteende avslöjade Dagens Nyheters kritiker Malin Ullgren i en recension av Sofia Nordins ”Gå sönder, gå hel”, när hon medgav att hon gjorde  ”något hon aldrig tidigare gjort som kritiker: jag läser slutsidorna för att få klart för mig hur det går, så att jag ska slippa anspänningen i frågan om barnet överlever eller inte. Därefter går jag tillbaka till mitten av romanen igen.”

Men att skämmas för att man tjuvläser slutet i en bok, eller att hålla för öronen och sjunga la-la-la vid ett samtal om handlingen i en bok eller film är helt enkelt bara något man kan sluta upp med.

I tre experiment ombads studenter att läsa olika versioner av noveller. Vissa hade försetts med tilläggsstycken som tidigt avslöjade intrigen, andra hade integrerat denna information i texten, en tredje hade lämnat originalnovellen helt obearbetad.

De texter som lästes var skrivna av etablerade författare som Roald Dahl, Agatha Christie, Raymond Carver, Anton Tjechov och John Updike.

Efter att ha läst varje berättelse fick studenterna gradera hur mycket de tyckte om historien. Överraskande nog föredrog de flesta de historier där spänningen ”saboterats” av den tidigt insprängda informationen om intrigens upplösning.

Effekten gällde inte bara mysterieberättelser, utan i lika hög utsträckning berättelser som hade ironiska vändningar eller var suggestivt litterära.

Det var just när informationen om intrigen kom separat som den här effekten uppstod, inte alls när den var integrerad i texten.

Forskarna spekulerar i att den ”saboterande” informationen kan hjälpa läsaren att upprätta en form av inre organisationsschema för den kommande historien, vilket i sin tur leder till högre läsförståelse och större läsglädje.

I en mening är resultatet knappast överraskande, eftersom många av oss läser om böcker eller ser om filmer med minst lika stor behållning som när vi såg eller läste dem för första gången.

Samtidigt kastar resultatet ett nytt ljus på ett samtida fenomen som den svenska deckarboomen.

San Diego-forskarna slår fast att frågan på varför det är så inte ligger inom ramen för deras studie, men kan inte låta bli att spekulera. Kanske, säger de, är intrigen helt enkelt övervärderad för läsupplevelsen.

Är det bra skrivet så är det bra skrivet, säger forskarna och resonerar om berättelsernas roll i den mänskliga kulturen, inte bara kärnan i den miljardverksamhet som går under namnet underhållningsindustrin utan också det medium genom vilket religion och samhällsvärderingar överförs. Berättelser är med andra ord centrala. Men hemligheten bakom framgången är alltså inte spänning.

Studien ger uppslag för spekulationer. Forskarna ställer själva frågan om det kan vara så att människor i allmänhet kanske är mindre intresserade av spänning och överraskningar än vad man kan tro. Kanske är födelsedagspresenter bättre om de slås in i cellofan  och förlovningsringar mer uppskattade om de inte göms i chokladaskar och överraskningspartyn bara överskattade. Kanske det.

Det var den tyske 1700-talsfilosofen Herder som myntade själva bildningsbegreppet. Han kopplade det till en idé om att bildningen hade ett värde i sig. Bildning blev därefter ett gudagivet humanistiskt ideal som gjorde människan fullödig.

Den här bildningstanken fick snart konkurrens av en mer prosaisk hållning som betonade det samhällsnyttiga. I spänningsfältet i denna strid fick bildningsidealet ett brett genombrott och förvaltades till en början av den övre medelklassen och senare av den tidiga arbetarrörlesen, med sin syn på bildningen som en förlösande process.

Men både borgerligehten och arbetarrörelsen övergav bildningstanken. Berättelsen och hur och när detta skedde återstår att skrivas, men det är intressant att göra kopplingar till konsekvenserna. I ett reportage från Brixton i SVT:s "Uppdrag granskning" i tisdags pekade en forskare på det bisarra i att människor som ser en chans öppna sig när ordningsmakten abdikerar bestämmer sig för att storma butikerna – för att stjäla Nikeskor.

I nästa klipp sa en politiker att de som stal skulle straffas på hårdast möjligast sätt: vräkas från sina bostäder, sättas i fängelse, brännmärkas. Det var det enda språk de förstod.

Som bild av antitesen till den känsla av delaktighet i samhället och empati som skönlitteraturen enligt forskningen befrämjar framstod politikerna som närmast en karikatyr. Ungdomarnas fixering vid statusprylarna som livets mål speglade samma sak, fast på ett annat sätt.

Den där förlagsmiddagen för sju år sedan urartade. Två av de etablerade författarna började förolämpa varandra och en ärrad närvarande yrkesdiplomat fick gripa in och rädda vad som gick att rädda. Det ena författaren kallade den andra för ”arselhål”, den andra sörplade i sig vin och däckade och fick skjutsas iväg till sjukhuset.

Pokerexperten vid min sida drog fram kortleken ur bröstfickan och undrade om jag ville se ett trick. Det var ett fantastiskt trick och jag bad honom göra om det, och han bjussade på det också.

Jag skrev en artikel och tolkade kvällen som symbolisk, som att facknördar och det spektakulära klev in på den scen som det klassiska bildningsidealet lämnat, och undrade om detta avspeglade ett allmänt behov.

Det kanske det gör. Men det är alltså den klassiska bildningens doktrin, att man faktiskt bör läsa skönlitteratur, och mycket, av den enkla anledningen att man blir en bättre människa som får stöd av vetenskapen, och det är förstås intressant.

Och hoppingivande. Att reagera när den ena statsministern ger kronprinsessan en platt-tv i födelsedagspresent och när den andra avslöjar att han inte har tid för skönlitteratur på nattduksbordet är alltså att ta sitt ansvar som samhällsmedborgare.

Precis som att protestera mot biblioteksnedläggningar.

Mats Holm

Textförstoring

Kommentarer

I dag: 19.00 Rögle-Mora i hockeyallsvenskan 19.00 FCH-Pixbo i superligan

Kultur

Huvudnyheter