Snabba klipp
Elin Wrethov ser Tjuvar på Stadsteatern.
Bildmaterial
Dan Kandell och Siw Erixon
Foto: David Skoog
Teater
Tjuvar
Av Dea Loher
Regi: Anna Novovic
I rollerna; Bo G Andersson, Ester Claesson, Robert Olofsson, Tobias Borvin, Cecilia Borssén, Dan Kandell, Siw Erixon, m. fl.
Lillan, Helsingborgs stadsteater
Spelas till 3 novovember
Teater. Den tyska dramatikern Dea Loher har gjort succé i hemlandet och på teaterscener runt om i Europa, men i Sverige är hon fortfarande relativt okänd. Helsingborgs stadsteater visar nu framfötterna och kniper Sverigepremiären av hennes nya pjäs Tjuvar, en svart komedi om tolv personer som på olika vis söker sin plats i tillvaron. På Dramaten i Stockholm går pjäsen upp först om ett par veckor.
Golvet på Lillan är täckt med ett slags vitt papp, mitt på golvet står under hela första akten sängen där den desillusionerade unge försäkringsförsäljaren Finn huserar och runt vilken övriga historier utspelar sig. Över golvet flödar ett vitt ljus som gör människorna nästan genomlysta.
Här vankar Erwin runt på ålderdomshemmet och väntar på sonen som aldrig hör av sig, här förbereder sig Monika för den nästan utlovade, men ständigt uppskjutna, förflyttningen till jobbet som stormarknadschef i Holland, här drömmer den unga Linda om att hennes liv ska ta en ny vändning sedan hon sett en varg stryka omkring i staden.
De tolv personernas öden hänger på olika sätt samman eller flätas under föreställningens gång ihop. Jämförelsen med Robert Altmans film ”Short cuts” är på sin plats och fler paralleller än så kan dras till filmens språk. Tjuvar är uppbyggd med snabba klipp och hopp fram och tillbaka mellan scener.
Dea Lohers manus är en intrikat väv där bit för bit av sambanden avslöjas för publiken. Det ställer stora krav på såväl skådespel som teknik. Och på Lillan klaffar faktiskt allt. Med precision och tajming avlöser historierna varandra, i olika ändar av scenen. Skådespelarna får den stundtals absurda dialogen att lyfta och de tolv livsödena att engagera. Ljudet spelar en viktig roll, över vissa scener ligger ett dovt muller som på en sekund kan bytas mot närmast hurtfriska tongångar. Det finns ett bra driv och föreställningen, särskilt första akten, är riktigt spännande.
Somliga scener spelas i en slags upphöjd absurd stil. När överklassparet Schmitt (Dan Kandell och Siw Erixon) står vid nattkikaren och diskuterar hur de ska hantera det mystiska djuret som lämnat en fimp i deras trädgård, blir spelet närmast surrealistiskt à la Eugene Ionesco. Kandell och Erixon genomför det med den äran. I några scener talar skådespelarna direkt till publiken eller läser scenanvisningarna högt, medan andra slår an en mer naturalistiskt ton. Bo G Andersson gör ett rörande porträtt av den gamle grinige men ensamme gubben Erwin.
Regissören Anna Novovic har föreställningen i ett fast grepp och lyckas hålla ihop de olika bitarna. Tempot är högt och skratten många, utan att föreställningen för den skull någonsin blir flåsig, snarare är spelet lite lakoniskt, humorn stilla och dråplig. Det växlar hela tiden mellan det lekfulla och det allvarliga. Tjuvar blir en sorgesång över den moderna människan och hennes eviga stretande för att finna sig själv och för att passa in.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus