Förutsägbarhetens fält
Bildmaterial
Åsa Sandell.
Åsa Sandell. Hur ska man hantera hatet på nätet? Efter massakern i Norge har det uppskruvade tonläget på internet blivit ett omdebatterat fenomen.
Häromdagen bjöds det in till samtal om näthatet i Kulturhuset, under ledning av författaren och ordföranden i svenska PEN, Ola Larsmo.
Initiativtagare till debatten var författaren och feministen Tinni Ernsjöö Rappe som står bakom boken ”Skriet från kärnfamiljen”. Efter att ha skrivit ännu en artikel om genusfrågor i Svenska Dagbladet i våras fick hon nog av våldtäktshot och trakasserier och när hon tog emot ett mordhot gjorde hon en polisanmälan. ”Det värsta som skrivs i fälten rensas ut efterhand av ett företag som sitter i Halmstad. Men jag är skeptisk till öppna kommentatorsfält, hatet får människor att tystna och det är ett hot mot demokratin.”
TV4:s politiska kommentator Lena Sundström menade att varje ansvarig utgivare själva måste få bestämma vad de publicerar. ”Man ska ju få säga vad man vill, men inte var man vill.”
För mig är det obegripligt att kräva anonymitet när man ger sig in i en diskussion om exempelvis en tidningsartikel. Lika absurt är det att Google+ – företagets desperata försök att konkurrera med Facebook – avkräver användaren dess riktiga identitet. Där bör man få använda en pseudonym, vilket blivit en viktig del av den unga nätkulturen.
Att väga och mäta effekten och omfattningen av uttrycken på nätet är svårt. Men enligt undersökningar i både USA och Kanada är näthatarna färre än de ser ut att vara. På varje argsint extremist går det cirka tio alias. Att det är kvinnor, invandrare och homosexuella som står i skottgluggen är panelen överens om. Man är medveten om vilka ämnen som väcker avsky. ”När jag skrev om till exempel Danmark och rasism var jag inställd på det värsta. Så när jag fick fotomontaget där jag hänger i ett träd med ett skott i pannan blev jag inte chockerad”, berättar Lena Sundström.
Medievetaren Kajsa Klein poängterade att man kan se många av de hatfulla inläggen som spam, det är förutsägbara monologer som varken vill eller kan debattera sakfrågor.
”Men de tror att de är många, att de har stöd av en stor massa!”, säger Lena Sundström, och framhåller hur skickliga näthatarna är på att spela underdogrollen och utmåla sig som kvävda offer för ”eliten” och det ”politiskt korrekta”.
Den brittiska tidningen the Guardian har satsat på en arena där läsare och journalister kan mötas. Enligt Ola Larsmo är det en synnerligen läsvärd och lyckad satsning, men den kräver resurser. ”Jag önskar att någon svensk tidning vågar gå på the Guardians linje – jag är säker på att där både finns mediepoäng och pengar att tjäna.”
Att polisen saknar resurser och ambitioner att hantera hoten är bloggaren Blondinbellas fall ett aktuellt exempel på. Efter hot om bland annat styckmord har hon mötts av poliser som uppmanar henne att lägga ner bloggen. Som om hon har sig själv att skylla. ”Tyvärr är polisen bättre på att jaga tonåringar som laddar ner film än folk som dödshotar”, konstaterar Ola Larsmo torrt.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus