Bildpoesi med nerv

Böckerna i Vem-serien om djurgänget nalle, gula katten, fågeln, nallegrisen och de andra har hunnit bli många, närmare bestämt tolv. Den första boken "Vem är arg?" kom ut 2005 och Augustprisnominerades och sedan dess har hyllningskören varit konstant. Stina Wirséns raggiga, toviga, sneda, expressiva, mångtydiga, drastiska, galna figurer tycks vara omöjliga att slita ut. De nyaste tillskotten Vem städar inte? och Vems bebis? tar läsaren till ytterligare rum i vardagslivets existentiella universum. Där den första tar i tu med en konkret storstädning och dess följder kopplar den andra greppet om stora frågor som adoption och att få ett syskon.

Scenen för ”Vem städar inte” är lördag och ledigt. Men mamma och pappa vill inte ta det lugnt och mysa. De vill städa och alla måste hjälpa till. Dammtussar viner över uppslagen i takt med att irritationen stegras. När pappa tycker att mamma har dammat för dåligt i bokhyllan brakar den dåliga stämningen lös: ”Varför har du inte dammat här?”

Vardagsbråkets meningslöshet nystar ihop sig till ett oformligt smutssvartbrunt trassel på boksidan. Och bredvid står den lilla ledsna nalle: Sluta! Men djuren i Wirséns böcker är aldrig långsinta och till slut är det ingen mindre än mamma som ligger och smular chips i sängen.

”Vems bebis?” har ett mer pedagogiskt ärende. Tonen är förklarande när vi får veta att katten blev adopterad när han var liten. Med få meningar lyckas Wirsén göra det besvärliga ordet adoption begripligt, men det är de kongeniala illustrationerna som fyller berättelsen med mening. Bara en detalj som figurernas blickar på varandra laddar situationerna med liv och nerv.

Som vanligt hos Wirsén är det stor dramatik i det lilla och kraftiga pendlingar mellan omvälvande känslor som lycka, avundsjuka, kärlek, oro och ilska. Till skillnad från de första böckerna i Vem-serien, har de senare blivit mer mångordiga och resonerande, som om figurerna växt med sina läsare. Varje bok lägger också till nya detaljer som gör dem mer komplexa. I ”Vems bebis” får vi inte bara veta mer om kattens bakgrund, utan också hur Nallegrisen fått sitt namn.

Men till slut är det ändå främst bildpoesin som suger tag och lägger sig tätt under huden. Yviga rörelser och subtila stämningar fyller de korta berättelserna med känsla och erfarenheter. Vem-böckerna bjuder sina läsare på såväl det tilltufsade som det sköna livet, utan vare sig pekpinnar eller censur. Och jag tänker att det är synd att inte fler läser pekböcker.

Hanna Larsson
hanna.larsson.frilans@gmail.com