Tranströmmar

Henrik Petersen tecknar konturerna av hemligheterna med Tomas Tranströmers poesi och ser världen mjukna.

Kultur. Vem av oss har varit såhär glad för ett Nobelpris? Inte jag. Det känns en aning löjligt att säga som svensk, men bara en aning. Jag väntar danskt besök imorgon; han kommer nog att skratta åt mig. Men väldigt snart kommer han att förstå – hur underligt rätt det här Nobelpriset träffar här.

Det är så härligt att tänka på amerikanerna, som Horace Engdahl retade upp här om året, med att säga att “det finns kraftfull litteratur i alla kulturer, men du kommer aldrig ifrån det faktum att Europa fortfarande är den litterära världens centrum; inte USA, som är alldeles för isolerat, alldeles för inskränkt. De översätter inte tillräckligt och deltar inte riktigt i litteraturens stora dialog.”

Det här priset blir såklart för de sura amerikanerna ännu en liten provokation. Men en mycket stillsam sådan, en närmast tranströmersk stillsam gest. För när allt kommer omkring känns det här valet lika uppriktigt som värdigt: ingen i hela världen kan slå ner på det.

Priset skulle ju aldrig mer gå till en svensk författare? Hur ska det här nu uppfattas? En Tranströmer-dikt kunde inte bry sig mindre:

(…) De ställde visst till med stor mottagning uppe i Nineve, the giordo rusk ok mykit bangh. Högt i tak – över alla hjässor hängde kristallkronorna som gamar av glas. Istället för en sådan överdekorerad och larmande återvändsgränd öppnar blåsipporna en lönngång till den verkliga festen, som är dödstyst.

(Från ”Blåsipporna”, ur samlingen "Det vilda torget", 1983.)

Det där konstiga språket i första meningen är visst också ”svenska”. Från Erikskrönikan, 1300-tal, det beskriver musikutövning, ”mykit bang” på idag okända instrument. Lika mycket ”svenskar” är vi, du och jag och den där 1300-talsskriftställaren – som grammatiken vi delar. Och ju närmare vi studerar till exempel tyska, holländska och danska och norska och isländska, desto mindre blir det ”nationella”.

Det är riktigt typiskt för en Tranströmerdikt att upprätta en sådan alldeles konkret kontakt, bakåt i tiden. Meningen darrar genom hanteringen av det helt konkreta, kollektivt, delade: språket.

Han gör liknande saker i mästerverket "Östersjöar" (1974), där han närmar sig sina döda släktingar, via helt konkreta föremål och situationer, översättbara till alla språk, döda som levande.

När vi har en ny Nobelpristagare ska ju rekommenderas enskilda titlar. Och nu är Tomas Tranströmer Nobelpristagare och jag vill särskilt rekommendera "Östersjöar".

Diktjaget befinner sig i ett ö- och havslandskap som finns än och fortfarande kallas ”Sverige”. Händelserna dateras så långt bak som 1864, då Tranströmers morfar jobbar som lots på olika fartyg. Det teknologiska perspektivet från första rad vill visa att detta är en dikt om sjömän, men vilka som helst i den beskrivna miljön och tiden, snarare än en släktkrönika: ”Det var före radiomasternas tid”. Därefter en lista med båtnamn, destinationer, djupgång – citat från morfaderns, sjölotsens almanacka.

I diktens andra del – om en gammal kvinna som hatar när det blåser för hon tänker på alla som är ute på havet – är det typiskt nog i en kort hållen bisats en bra bit in, liksom i förbigående, som berättaren återkopplar sin biografi:

Men hon hörde också något annat i suset, precis som jag, vi är släkt. (Vi går tillsammans. Hon är död sen tretti år.

På det sättet blandas tider, och författaren lockar både sig själv och läsaren in i en sedan hundra år svunnen vardag. Genom hans sätt att fokusera och poetiskt bearbeta tingen – den hundra år gamla almanackan, eller ett ruckel till sjöbod som håller på att rasa samman, ”så mycket hopkurat trä” – och först i andra hand jaget, bidrar också till diktens känsla av här och nu – i blåsten, i tiden, vid havet, hos de sedan länge döda.

Det blir omöjligt att inte dela svindeln när han betraktar ett foto från 1865, med människor ”på väg att suddas ut”, medan platsen i fotots bakgrund är exakt densamma som där han befinner sig i skrivandets stund:

(…) Allt det andra på fotot är chockerande verkligt:

krusningarna på vattnet,

den andra stranden –

jag kan stryka med handen över de skrovliga berghällarna,

jag kan höra suset i granarna.

Det är nära. Det är

idag.

Vågorna är aktuella.

"Östersjöar" är nog det mest levande sammanhållna diktverk jag läst om människor som levt just här i närheten; den geografiska plats som vi idag känner mest som språk, politik, juridik – ”Sverige”. Men platsen är genom poetens väldigt konkreta språkhantering översättbar. Livet saknar identitet.

Är ens Tomas Tranströmer en ”svensk” poet? Vi borde ju fråga oss vad är det här med de här upphetsade Nobelprisspekulationernas besatthet vid nationen? Den frågan ställer Akademiens modiga val.

Ett slags ”Sverige” är Tomas Tranströmer helt klart. Det är det där kollektiva livsmedvetandet han sökt, med lokala livsberättelser, helt nära natur. Med ett nästan skolboksmässigt ödmjukt, vanligt språk, skapar han fullständig magi. En Tranströmerdikt med svenska landskap känns som en uppslagen skolkartbok i ett nyss övergivet skolklassrum från femtiotalet, med en karta över samma land men med ett oförklarligt annat slags ton; den är en dröm på svenska, med ett annat tempo än något annat på samma språk.

Och tonen är alltid lika kollektivistisk över tiden. Den unge Tranströmer skrev på antika versmått som en mönsterelev, som om han kände en stark ovilja att sticka ut och vara ”jagpersonlig”.

I tidiga dikter som ”Storm” och ”Ostinato”, från debuten "17 dikter" (1954), är det sapfiska versmåttet ett med språkets vilda havsbilder. Stilen är liksom färdig med sig själv redan här.

Det där hårda arbetet med formen upprättar en sådan vänlig kontakt med läsaren; läsaren blir liksom Tomas med honom, i alla böcker. Snarare än hör honom prata, så hör vi poeten andas, genom den musikaliskt stansade formen – vi hör den tyste gymnasieeleven på Södra Latin i Stockholm i början av femtiotalet, som gett upp att försöka förklara för vännerna, det förunderligt sköna knarr i hjärnan som uppstår när han uttalar en sapfisk strof på alldeles lugn svenska.

Metaforen känns hos Tranströmer aldrig som en uppvisning i briljans. Kanske är det ett sätt att hantera jagets ögonblickliga upplevelse av världen i stort och på en gång, men ännu mer som att söka och söka och söka i språket efter en kontakt som känns verklig, efter en form som känns lika koherent som rörlig – som naturen:

STORM

Plötsligt möter vandraren här den gamla

jätteeken, lik en förstenad älg med

milsvid krona framför septemberhavets

svartgröna fästning

Nordlig storm. Det är i den tid när rönnbärs-

klasar mognar. Vaken i mörkret hör man

stjärnbilderna stampa i sina spiltor

högt över berget.

När min danska vän kommer ska vi gå på promenad, det kommer att kännas som Tomas Tranströmer-promenad. För känslan av det här priset kommer sitta kvar ett tag; i hela det här landet som enligt min mening inte har en historia efter mordet på Olof Palme, ett land som nästan inte finns.

Det blir en anakronistiskt lugn gångart. När vi går kommer det att kännas lite som på femtiotalet; ingen av oss kommer att vara födda än på flera decennier. Bilarna kommer se så sköra ut, hela världen kommer att mjukna i en sinnesstämning som det går att ta på som en gammal vän, vi kommer att kunna kalla den vid förnamn, ropa till den. Tomas!

Henrik Petersen claushenrikfriis@hotmail.com