Världen på tranströmska
Kultur. Epifanin
Jag står framför en nyhetsskärm på Arlanda med gapande mun, blossande kinder och skenande puls. Om det är något som känns som en uppenbarelse är det dagens stora nyhetsrubrik. Nu när vi för flera år sedan slutat tippa, slutat tro. En svensk poet? Knappast! Men det som står närmast oss, det vi tar för givet, är förstås det som kan visa sig vara den största överraskningen. Och så fungerar också Tomas Tranströmers poesi. Utgår från det självklara, låter det oväntat möta något annat och gläntar därmed på dörren till något okänt. Överrumplar oss. Öppnar inre skred. Det är epifanins kärna.
Att se världen. Det är den gåva Tranströmers dikter skänker oss. Snabbt förbiilande ögonblick av insikt. Så har han också i dikten ”Längre in” från 1971 porträtterat sig själv: ”Jag är genomlyst/och en skrift blir synlig/inne i mig/ord med osynligt bläck/som framträder/då papperet hålls över elden!” Det skulle lika gärna kunna handla om hela tillvaron som om den enskilda människan. Då och då, vid det rätta eldskenet, skymtar hemligheterna. Och eldskenet, det kan givetvis vara ett ord. En dikt.
Metaforen
Min inre glädjeturbulens verkar ha smittat av sig på atmosfären. Planet skakar till, åker gång på gång ner i en luftgrop och det susar till i magen. Samma sugande känsla kan Tranströmers bildspråk framkalla. Metaforen har blivit poetens främsta varumärke, men den är så mycket mer än en konstfärdig gimmick. Bilden, mötet mellan bilderna, är Tranströmers främsta verktyg för att åstadkomma den där susningen, öppna den inre dörren, göra världen synlig. En dyrk till tillvarons hemligheter. En metafor i en Tranströmer-dikt kan vid första anblicken verka enkel, självfallen, men vid en närmare anblick visa sig fläta samman inre och yttre, förena tanke och känsla, upphäva tid och rum. Genom sin starka förtätning talar den såväl till våra sinnen som till de djupare skikten inom oss. Jag känner säkerhetsbältet strama medan jag tänker på Tranströmers skalbagge: ”Under de glänsande sköldarna ligger flygvingarna hopvecklade lika sinnrikt som en fallskärm packad av en expert.”
Gåtan
Jag flyger genom en värld som är vit var man än ser. Molnen är ett tjockt, ogenomträngligt täcke. Vad som helst kan finnas därunder. Och därovan, för den delen. Vad är det som säger att världen ser ut som jag tror bortom molntäcket? Man behöver inte skrapa hårt på Tranströmers poesi för att temat ”mysteriet tillvaron” ska framträda. ”Hemligheter på vägen” heter en av hans tidigaste diktsamlingar, ”Den stora gåtan” är titeln på hans sista. I krocken mellan de tranströmerska bilderna blixtrar denna eviga gåta till, men något svar levereras naturligtvis aldrig – mystiken är ett begrepp han förhåller sig skeptisk till. Men också själva skrivandet är för poeten en expedition in i det okända: ”Eftersom jag aldrig riktigt vet vartåt dikten syftar när jag börjar skriva så händer det att jag upplever dikten som en upptäcktsresa. Dikten bär mig åt något håll.”
Naturen
Dimman blir alltmer grå och långsamt framträder ett landskap långt därnere. Fält i gröna, gula och bruna nyanser. Mörka fläckar av skog, en liten pöl här och där. Ett sådant ovanifrånperspektiv har sällan naturlyrikern Tranströmer. Istället går han nära, borrar liksom ner näsan i gräset, betraktar världen ur småkrypens perspektiv.
Att poeten som ung var en ivrig amatörzoolog med särskilt intresse för skalbaggar är långtifrån oväsentligt. Tranströmerbiografen Staffan Bergsten har räknat till 27 namngivna insekter i hans samlade diktning. Naturen är det ”stora mysterium” Tranströmer lärde känna genom sommarlovens insektsjakter: ”Jag lärde mig att marken levde, att det fanns en oändligt stor krypande och flygande värld som levde sitt eget rika liv utan att bry sig det minsta om oss.”
Någon naturlyrisk rekvisita blir aldrig krypen: de är representanter för livet självt.
Resan
Efter att jag landat på Sturup och letar efter en plats att sitta ner i väntan på min skjuts går jag förbi en stor glaslåda med uppnålade skalbaggar. Först tror jag något förvirrad att det är en hyllning till Tomas Tranströmer som blixtsnabbt satts upp, men det visar sig vara en tre decennier gammal komposition gjord av konstnären Karl Axel Pehrson.
Att jag just idag är på resande fot är passande, slår det mig medan andra väntande resenärer bligar på tordyvlar, guldbaggar och långhorningar. Med ett brett internationella kontaktnät har resandet spelat en väsentlig roll inte bara för Tranströmers privatliv utan också för hans skrivande – ja, ett stort antal dikter kan sorteras under kategorin ”turistpoesi”. En av hans mest älskade dikter är ”Romanska bågar”, som skildrar just ett ögonblick av epifani under en turisttripp: ”Jag var blind av tårar/och föstes ut på den solsjudande piazzan/tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och Signora Sabatini/och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.”
Att resa är att se världen på ett nytt sätt. Precis som att läsa en Tranströmer-dikt.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus