Vem är apan?
Jessica Gottberg tar sig en titt på ny fin Eva Lindström-bok och funderar över vem apan egentligen är.
Bildmaterial
Ungdomsboken. Det är alltid en speciell känsla att få en ny bok av Eva Lindström i händerna. Chansen är stor att det gömmer sig ett storverk mellan pärmarna. Hittills har hennes absurda humor och totala närvaro resulterat i sju Augustnomineringar och en stark och självklar ställning inom bilderboksgenren.
I Eva Lindströms kantiga bilderboksvärldar är huvudpersonerna leken hängivna. De gräver gropar, de rymmer, de smyger och spanar och samlar på grejer. De utforskar sin omgivning så som barnet utforskar sin. Leken ges ofta rent filosofiska dimensioner. Tillsammans med författare som Stina Wirsén, Pija Lindenbaum och Lisen Adbåge, för att nämna några, skapar hon böcker som ur barnets perspektiv och med stor lyhördhet borrar sig in till barndomens innersta kärna med ett tilltal som på ett självklart vis omfattar både barnet och den vuxne läsaren.
Påfallande ofta präglas Lindströms intriger av en slags väntan. En väntan på att något ska försvinna som i "Vilma och Moa spanar och smyger" (2004) eller på att skogen ska återvända som i "I skogen" (2008). Liksom i Beckets "I väntan på Godot" är händelselösheten en lyrisk styrka och ett konstnärligt grepp.
Hos Eva Lindström går ofta texten och bilden i motsägelsefull dialog med varandra. I Apan och jag för de lite yngre läsarna ger de korta skickligt rimmade textraderna berättelsen flyt och snabbhet, men det är snarare mot det som inte sägs i texten som läsarens uppmärksamhet dras.
Bokens jag, en tantflicka i obestämbar ålder, och hennes apkompis jonglerar med bananer inne i snabbköpet. På nästa bild är apan borta, endast ett bananskal ligger kvar. En iscensättning som blir ett kommando för barnet att leta efter apan på bilden. Det hela blir en tittut-lek där läsaren hela tiden vet var apan befinner sig. Gestaltningen utgår från barnets föreställningsvärld och tar leken och den spänning leken skapar på fullaste allvar.
Som barnboksgestalt betraktat har apan uppträtt i många skepnader och försetts med mer eller mindre människoliknande drag. Från de busiga Herr Nilsson och Nicke Nyfiken till Ulf Stark och Anna Höglunds bedövande vackra Amos och Soma från 2009. Eva Lindströms apa är befriad från kläder och mänskliga attribut, endast i jagpersonens fantasi bär apan kassar och väskor och behärskar stationens bagagevagn. Djur i alla former är flitigt förekommande i barnböcker. Något som den kanadensiske barnlitteraturteoretikern Perry Nodelman menar inte är så konstigt då vuxna har en benägenhet att se barn som djuriska vildar som måste uppfostras.
Kanske är Eva Lindströms apa istället en symbol för den flyktiga barndomen. Den vi alla förr eller senare växer ifrån. Underhållande och bra är det i alla fall.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus