27 200 misshandlade kvinnor

Ett gigantiskt nedtystat samhällsproblem. Män som slår kvinnor. Författaren Kristian Lundberg manar fram en uppfordrande verklighet.

Kultur. Det finns ett uppenbart problem med denna artikel. Den rör sig på två samtidiga plan. Det är dels en verklighet som det går att mäta och väga – och så en annan, där ingen vill träda fram. En värld av hemligheter.

En värld av skuld och skam. Det är en värld av tystnad.

Låt oss börja med det enklaste. Låt oss se på statistiken. Jag gör det enkelt. Brottsförebyggande rådet presenterar siffrorna. Det finns att läsa på deras internetsida. Öppet och tillgängligt för alla.

6 400 personer misstänktes för misshandel mot kvinnor under 2010

44 procents ökning av våldet mot ensamstående mödrar under 2000–2005 (SCB).

37 procents ökning av våldet mot kvinnor i yrkeslivet under 2000–2005 (SCB).          

31 procents ökning av den anmälda misshandeln mot kvinnor mellan 2000 och 2007.

En anmärkningsvärd siffra kommer här, också presenterad i sammanhanget: 20 procent av anmälningarna ledde till att en misstänkt kunde knytas till brottet (2010).

Hur kommer det sig? En femtedel av gärningsmännen kunde knytas till brottet.

Jag har en aning. Jag skall förklara mer senare.

En annan siffra som är värd att uppmärksamma är den rekordartade ökningen av våld mot ensamstående mödrar. Mammor och kvinnor i yrkeslivet. De är utsatta för våld. Och ingen gärningsman finns att knyta till brottet?

Låt oss vända på det. Vad hade vi män sagt om vi blev misshandlade inför våra barn?

Om vi utsattes för våld på våra arbetsplatser?

För att kunna tala om våld mot kvinnor måste man också tala om kön, klass och etnicitet.

Vi måste börja tala. Och det är där det blir riktigt problematiskt.

Varken den som slår eller den som blir slagen vill tala. För en tid sedan skrev jag en artikel här i HD om barnfattigdom. Efter det kom kvinnornas berättelser. Långa oändliga mejl om vad det innebär att lämna en våldsam man. En destruktiv relation.

Vad det innebär att ha förlorat mandat över sin egen ekonomi och tvingas in i fattigdom.

Mannen slår. Kvinnan lämnar bostaden. Mannen slår och kvinnan förlorar sitt arbete.

Detta är erfarenhet. Barnen betalar också priset för mannens våld, också ekonomiskt.

Jag talar med A. Jag hade tänkt att jag skulle skriva ett reportage om våld mot kvinnor. Jag hade tänkt att jag skulle stiga ner i detta larmande helvete av våld och förnedring.

Eftersom jag är uppvuxen med en ensamstående mor så vet jag vad det innebär att leva inom begränsning, vet jag vad det innebär att fatta beslut om gymnastikskor eller busskort.

Vid ett tillfälle – förlåt mig nu! – sade jag vid en författarkväll att jag förstår vad det är att vara en ensamstående kvinna med barn och arbete inom vården.

Det var fel. Jag vet inte ett smack, skall det visa sig.

I kraft av mitt kön lämnas jag företräde.

Så jag talar med A. Hennes berättelse är typisk. Hon är högskoleutbildad. Ett barn. Hon fick lämna en man som misshandlade henne. Hon fick byta arbete, eftersom arbetsgivaren tröttnade på mannens utfall i närmiljön.

Det stämmer. Mannen var våldsam på hennes arbetsplats och kvinnan blev avskedad. A visar mig en del av kommunens skyddade boenden för våldsutsatta kvinnor. Hon talar om den spartanska inredningen. Tältsängar. Bristen på enkla saker som böcker, tidskrifter, ett vardagsliv.

Jag frågar A: ”Var bodde du då, när du hade lämnat honom?”

Hon svarar: ”Jag fick lämna vår lägenhet och flytta in på ett skyddat boende. Vår dotter var liten. Jag hade allvarliga skador, både fysiskt och psykiskt. Det skyddade boendet var en katastrof. Han hade listat ut var vi bodde. Han stod utanför och väntade.”

Ja. Han stod utanför och väntade. Förnedrade. Förolämpade. Han stod och skrek.

”Men polisanmälde du honom inte?”

Det är här vi skiljer oss åt. Min enfald. Hennes erfarenhet.

”Jo. Upprepade gånger. Det blev nerlagt.”       

Det är oktober. En klar dag, hög himmel. Luften är lätt att andas. Det enklaste skulle kanske vara att direkt citera från Brottsförebyggande rådets hemsida, så jag återvänder till det som går att mäta och väga:

”Omkring 27 200 fall av misshandel mot kvinnor över 18 år anmäldes under 2010. Andelen kvinnor som uppger att de utsatts för våld eller hot i arbetslivet har ökat påtagligt. Antalet anmälda fall av kvinnomisshandel har ökat under lång tid. Till viss del kan det förklaras med att fler fall anmäls, särskilt sedan lagstiftningen ändrades i början av 1980-talet så att misshandlade kvinnor inte längre kunde ta tillbaka sin anmälan.

Enligt större svenska frågeundersökningar kan vi se att det framför allt rör sig om två särskilt utsatta grupper: ensamstående mödrar som främst utsätts för våld av närstående och kvinnor som blir utsatta för våld i yrkeslivet. Det är också i dessa två grupper som ökningen är mest tydlig.”

Låt oss vara överens om att detta inte är rimligt. Jag har haft det tvivelaktiga nöjet att från insidan se hur samhället bemöter en kvinna som upplever våld och trakasserier i sin absoluta närhet – och hur, håll nu i er – det patriarkala samhället med full kraft slår ner den hjälpsökande kvinnan. I det här fallet en ensamstående kvinna med barn.

Ja. Jag har suttit med vid polisförhör när kvinnan har anmält och sett hur polisen lägger undan anmälan, och ja, jag har sett hur skolans anmälningar gentemot fadern leder till ändlösa samtal med sociala myndigheter som i sin tur leder till just ingenting.

Våld mot kvinnor är inte en enskild man som slår en kvinna. Det är ett samhällsproblem där vi alla blir skyldiga genom vår flathet – också genom det ekonomiska våldet som riktas mot kvinnor.

Nu utkommer det två viktiga böcker i ämnet, till form och innehåll så olika som det bara är möjligt.

Eva Rusz närmar sig frågan genom en exempelsamling av fyra män och fyra kvinnor. ”Varför hatar män kvinnor som älskar dem?” (Norstedts) är en viktig introduktion i ämnet, även om den saknar en del viktiga dimensioner och allt för ofta hemfaller åt lösningar som går att söka i barndomen.

Måste vi förstå en man som slår? Nej. Vid ett besök på den lokala polisstationen så frågade jag till slut mannen som tog emot vår anmälan: ”Men vad skall hon göra då? Hur skall hon kunna bli fri från honom?”

Han svar berättade en del om den hopplöshet som drabbar kvinnan: ”Hon måste lämna kommunen, helst flytta långt bort.”

Är det rimligt?

Det jag saknar i Rusz bok är också hur kvinnorna som förmådde bryta upp fick den hjälp de behövde. Hur såg deras resa ut mot ett nytt liv?

Under sjutton år skriver Èléonore Mercier dagligen ner första meningen i varje samtal som hon tar emot som jourtelefonist på en organisation mot kvinnomisshandel.

”Han bara slog och slog” består av 1 653 utvalda meningar som bildar en slags destruktiv kalejdoskopisk berättelse.

”Jag har en man som jag kommer ganska väl överens med bortsett från att han slår mig.” kan man läsa och ”Jag kände en man som jag fick barn med och sedan dess slår han mig.”

Det är en fasansfull bok och borde finnas i händerna på varje polisaspirant och domstolsanställd i Sverige.

Mäns våld mot kvinnor sker dagligen, i slott och koja. Det är inte en privat angelägenhet, det är ett politiskt problem och en del av en patriarkal samhällsordning där kvinnan är underställd och därför misshandlas.

Kristian Lundberg salongsgatan19@hotmail.com