Radikal med ålderns rätt
Patricia Lorenzoni hör den åldrade radikalen Nawal El Saadawi tala revolt i Göteborg.
Bildmaterial
Patricia Lorenzoni. ”Du ska nog se att det går över.” Jag minns invändningen i lite olika variationer från tonår och tidiga vuxenår. En gest av avfärdande: Bara du mognar, lilla vän, kommer du också att se saker och ting på mitt sätt.
Det finns en modern myt om ett nödvändigt – men övergående – ungdomsuppror. Den fungerar privilegiebevarande. Under sken av att visa de unga förståelse, avfärdas samma ungdoms krav på en rättvisare och rimligare värld. Och för den som övergivit de gamla idealen när hon fått egna privilegier att bevaka, fungerar myten bekräftande. Sveket mot den man en gång var ges namnet ”mognad”.
För vissa människor går det aldrig över. I veckan hade jag förmånen att få presentera Nawal El Saadawi när hon i Clandestinos och Gläntas regi talade på Folkteatern i Göteborg. I våras stod den åttio år gamla läkaren, författaren, feministen och demokratiaktivisten på Tahrirtorget i Kairo och deltog i den egyptiska revolutionen. Hon har ett halvsekels engagemang bakom sig, har skrivit ett fyrtiotal böcker, blivit översatt till över trettio språk, undervisat vid flera amerikanska och europeiska prestigeuniversitet, suttit i fängelse under Sadat och tvingats i exil under Mubarak. Men trött verkar hon inte.
Om sitt engagemang säger Nawal El Saadawi att åldern gör henne argare. Att många författare tenderar att bli mildare med åren, men att hon själv bara blivit radikalare. Kraven på demokrati, rättvisa och frihet har inte mist sin relevans. Tvärtom. När El Saadawi talar i Göteborg inleder hon med hur revolutionen sprider sig över världen. ”Se på Wall Street! Se på Spanien!” säger hon. ”Folk reser sig. En dag, jag hoppas, kommer kanske revolutionen också till Sverige.”
Att vara revolutionär är för El Saadawi att vara kreativ. Kreativitet innebär att föreställa sig andra vägar, bryta mot maktens regler, samla sig med varandra och finna nya sätt att leva ihop. Vi måste koppla ihop, till detta återkommer hon flera gånger under sin föreläsning. Koppla ihop det som har kopplats isär, se en helhet där systemet verkar för att vi bara ska se delar, förstå relationen mellan den fattiges fattigdom och den rikes rikedom. Hennes budskap är på ett sätt mycket enkelt: Bara vi enar oss för fred, jämlikhet och demokrati, kan vi ändra detta system.
Samtidigt är det med krass realism som El Saadawi talar om ett Egypten som idag präglas av kontrarevolution. Kvinnor trängs undan, konflikter mellan kristna och muslimer blåses upp, och det militära våldet trappas upp. ”Vi gjorde oss bara av med huvudet”, säger hon och syftar på Mubarak. ”Men kroppen är kvar.” Religionen har blivit ett vapen för att begränsa den sociala revolutionen. ”Kom ihåg”, säger hon, ”också den iranska revolutionen var sekulär. Khomeini flögs in först efteråt, från Europa.”
El Saadawis recept är att återuppliva revolutionen från i våras. I Egypten. Men också i världen. Medan många västerländska kommentatorer gärna prisar de arabiska demokratirörelserna, men förkastar legitimiteten hos de folkmobiliseringar som sker i Spanien, Grekland eller USA, säger El Saadawi med kraft: ”Vi är alla samma.” De politiska situationerna varierar, men kraven kretsar överallt kring jämlikhet, rättvisa och demokratiskt deltagande.
När vi så i slutet ska öppna för frågor från publiken och låta en mikrofon gå runt, protesterar El Saadawi bestämt. Inte kan hon ta frågor där nerifrån, när hon inte ser den som frågar! Hon begär fram fler stolar till scenen och förklarar att den som har en fråga ska komma upp: ”Så vi kan tala jämlikt.” En efter en kommer upp och sätter sig på scenen mitt emot denna veteran och ställer sina frågor. Och El Saadawi lutar sig fram och säger: ”Jaaaa, vad tror du själv vi bör göra?”
Det är som om vi befinner oss i en blandning av politisk workshop och ett väckelsemöte där församlingsmedlemmarna träder fram för att vittna. En olämplig liknelse kanske? När allt kommer omkring är El Saadawi också en hård sekularist. Samtidigt är det just hennes orubbliga tro som gör starkast intryck på mig. Jag har träffat radikala katolska präster som utstrålar något liknande: den envetna tron på det omöjliga, ja, plikten att begära det omöjliga. Det är en hållning som gärna förknippas med ungdomlig idealism, och som därför förväntas gå över.
Men det vackraste sker ju när det aldrig går över.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus