Fuskandets tid
Åsa Sandell om fusk i stort och smått.
Åsa Sandell. Är det okej att konstnären fejkar ibland, eller att idrottsmannen fuskar då och då?
Grovt förenklat handlar konstnärens roll om att bryta mot regler och utmana auktoriteter. Att fejka och låna kan vara en del av processen. Idrottsmannens uppgift, däremot, består i att följa givna regler och underkasta sig visselpipan. Ändå fuskas det hej vilt – det mest flagranta exemplet är förstås dopningen.
Varken konsten eller idrotten verkar i ett vakuum, vare sig konstnären eller idrottskvinnan agerar fristående från resten av samhället och kulturen utan interagerar med den. Men kanske finns det tendenser till att konsten och idrotten närmar sig varandra? En ökad tolerans för fusk inom idrotten – i alla fall inom fotbollen – och en minskad tolerans för fejk inom konstvärlden, månne?
Ta den hyllade naturfotografen Terje Hellesø, vars exklusiva bilder av lodjur och mårdhundar visade sig vara photoshoppade, och om vars öde Johan Malmberg skrivit här på sidan (7 september). Vare sig du skapar bilder eller piruetter ingår du ett kontrakt med din publik, ett kontrakt som skapar vissa förväntningar som både mottagare och avsändare väljer att acceptera. Hellesø sket i det dokumentära avtalet, domen var hård och hans ursäkt värdig en dopningsavstängd cyklists: ”Att allt jag gjort nu blir ifrågasatt, det förstår jag. Jag vill tacka alla som stöttat mig! Till alla vill jag säga förlåt.”
För några veckor sedan var det Bob Dylans tavlor som väckte uppståndelse. På Gagosian Gallery i New York ställs ”The Asia series” ut, enligt presentationen en ”visuell dagbok med förstahandsiakttagelser av människor, arkitektur etcetera.”
Flera av målningarna visade sig dock vara direkta avbildningar av kända fotografier. ”Det kanske inte är plagiat men definitivt väldigt mycket kopierande”, som författaren och Dylanexperten Michael Gray formulerar det i sin blogg. Galleriet har nu ändrat rubriken till ”visuella reflektioner”. Bob Dylan själv säger inte ett ord om saken.
Lika välkommen som Hellesø-domen och Dylan-avslöjandet är, lika beklagligt är accepterandet av fusket på fotbollsplanen. Kommer ni ihåg när England inte fick sitt mål registrerat mot Tyskland i VM i somras? Alla utom domaren såg att bollen var inne med marginal. Varför var det otänkbart för målvakten Manuel Neuer att överlämna bollen till domaren och säga som det var, istället för att skryta om incidenten? ”Jag lurade nog domaren att tro att bollen fortfarande var i spel eftersom jag fortsatte så snabbt”, spekulerade Neuer. Varför är Neuers agerande etiskt försvarbart, medan det anses helt förkastligt att dopa sig?
I artikelserien ”Farväl fair play” granskar Svenska Dagbladet just nu det ökande filmandet inom fotbollen, bland annat. Man konstaterar att kommersialiseringen sannolikt bidrar till tänjandet av gränserna. Vilket skulle kunna förklara varför tjejerna, som tjänar så lite på sin sport, ägnar sig väldigt lite åt filmningar och ifrågasättanden av domslut. Enligt SvD finns det en studie som visar att mer än 50 procent av de manliga idrottsutövarna hellre skulle fuska än förlora en viktig match.
Antagligen håller fotbollen på att omförhandla sitt kontrakt med publiken. En publik som lär sig att acceptera filmningar och fejk. Och unga spelare som av sina förebilder lär sig att rent spel är ett relativt begrepp.
Idrotten har aldrig varit vare sig bättre eller sämre än den kultur den verkar i. Men jag hoppas att vi alltid ifrågasätter värdet av ”att vinna till varje pris”.
Om det så gäller på fotbollsplanen, på galleriet eller i samhället i stort.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus