La belle Bukaresk
Ann Lingebrandt läser Ioana Pârvulescus ”Jag tycker om att läsa i vagnen”.
Bildmaterial
Kultur. Vad är egentligen bättre än en roman om man vill göra en tidsresa? Den rumänska historikern Ioana Pârvulescu berättade på årets bokmässa att hon alltid drömt om att få färdas till det förflutna och särskilt då till den epok som i hennes ögon är den vackraste: la belle epoque. En tid då Bukarest var en kontinental metropol och framtiden fortfarande full av underbara löften och kommande stordåd. Denna längtan resulterade i hennes första roman, Livet börjar på fredag.
Romanen är i sig en tidsresa, tillbaka till Bukarest de sista skälvande dagarna av år 1897, men det är också en berättelse om att kastas in i en förgången tid, att hamna i en värld som egentligen redan upphört att existera. Och om det förflutnas drömmar om den värld vi själva lever i.
En man hittas i ett omtöcknat tillstånd i en skog utanför Bukarest och blir strax en gåta hela staden talar om. Han bär inte hatt, är slätrakad, har färgade skor och ser betydligt yngre ut än de 43 år han uppger. Han säger sig vara journalist, men duar folk urskillningslöst och kan inte ens kyssa på hand korrekt. Det surrar av rykten och spekulationer och varje person har sin egen teori om denne Dan Cretus hemlighetsfulla historia. Är han en långväga bedragare, en skådespelare med fruntimmersroller, en marsmänniska, eller själve Jack Uppskäraren?
Livet börjar på fredag är en kollektivroman, intrikat sammanflätad och delvis uppbyggd kring en kriminalgåta. Perspektivet vandrar runt bland stadens invånare, inte minst de personer som på ett eller annat sätt har kopplingar till tidningen Universum, där Dan Cretu anställs för att polisen ska kunna ha koll på främlingen. Som om staden inte hade nog av mysterier hittas en ung adelsman sårad och döende och i samma veva försvinner en hjortskinnsbörs med en nyckel i.
I ett förord, skrivet särskilt för den svenska utgåvan, kallar Mircea Cârtârescu Pârvulescus bok för ”a thing of beauty”. Det är en roman som befinner sig bortom stridslarmet och skiljer sig från den gängse rumänska litteraturen genom att varken vara ideologiskt färgad, behandla kommunismens problematik, göra anarkistiskt uppror eller syssla med postmoderna revideringar. Att det nystartade Bonnierförlaget 2244, med inriktning på Svarta havsområdet, ser till att en sådan udda pärla ges ut på svenska är roligt, och Jeana Jarlsbos fina översättning är också ett glädjeämne.
Romanen är som en bunt vykort från sekelskiftets Bukarest, indränkta i sepia och genomsyrade av en nostalgi som aldrig känns förljugen, bara genuint charmerande. Pârvulescu är skicklig på att lyfta fram detaljerna och ge dem mening, utan att berättelsen blir någon pliktmässig katalog av tidsreferenser, vilket annars lätt kan drabba kostymromaner. Epokens gränslösa framtidstro får lov att framträda i all sin ohöljda hurtighet: elektriciteten håller på att lysa upp det självständiga Rumänien, nya mediciner förlänger livet, snart ska korsetterna kastas och kanske är det också dags att avskaffa duellerna. Samtidigt finns framtidens något dystrare perspektiv i botten. Som ett stråk av silverfärgad melankoli löper Dan Cretus funderingar om tidens svekfullhet och främlingskapet i det egna livet genom den annars milt humoristiska berättelsen.
”Människorna vibrerade som telegraftrådar”, skriver författaren, och den vibrationen har hon fångat förträffligt.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus