Vad är man rädd för?

Författaren Mats Söderlund har reagerat på Kristian Lundbergs två artiklar om kvinnovåldet. Läs kvinnliga författare är hans råd.

Kultur. Det är synd om männen. När Kristian Lundberg vågar benämna statistiken över våld mot kvinnor, och kritisera männens tystnad, möts han av en våg av hat.

Diskussionen efter Lundbergs artiklar kretsar mycket kring skuldfrågan. Män vill inte klumpas ihop. Bli förknippade med detta förkastliga våld. Men vi kommer inte undan. Och det är en plågsam insikt.

Min fru har fått på käften. Min syster har fått på käften. Min mamma har fått på käften. Min yngsta dotter trakasseras dagligen i skolan, för att hon är tjej. Det är väl en tidsfråga innan båda mina döttrar fått ordentligt på käften.

Att dominera är ett av de mest framträdande dragen i att vara man. Och vi gör det såväl runt styrelsebordet som julbordet. Vi ställer oss på en glidande skala av dominans. Vem har inte tigit ihjäl en obekväm fråga? Jag har själv njutit av att vara stor, stark och hotfull. Det har hjälpt mig att sätta gränser för vad jag ska behöva prata om.

De starka reaktionerna på Lundberg ger uttryck för en upplevd maktlöshet. Eller som Carin Holmberg är inne på i sin avhandling ”Det kallas kärlek”, kanske snarare vanmakt.

Maktlöshet föder passivitet, medan vanmakt, känslan av att berövas något som vi utgått från borde vara vårt, snarare kan föda ilska. Männens protester snarare bekräftar deras dominans, än vederlägger den.

Jag tolkar det också som ”vi vill inte vara de män ni beskriver”. Det finns en kraft i det. Men ett viktigt steg mot förändring är att se sin egen delaktighet. Även om det är svårt.

Är det inte så, att vi alltid har varit större och starkare än tjejerna? Och är det inte så, att de alltid har fått veta det, på ett eller annat sätt? På skolgården, i bostadsrättsföreningen, i kriminalromanerna, nyhetssändningarna, deckarserierna, trafiken, dansgolvet, arbetsmarknaden, om och om igen.

Kristian Lundberg frågar: Finns det gränser för vår solidaritet?

Män har en upplevd skuld som bottnar i en djupt mänsklig känsla för moral och en påträngande känsla av otillräcklighet.

Det är den intuitiva förståelsen för denna skuld som män inte står ut med. Vi vill inte vara de män som tecknas av media, vi vill inte ens förknippas med dem. Inget jag gör får kopplas till deras beteende, huliganism, makt och våld.

Manlighet. Lojalitet. Hierarkier. Privilegier. Vanmakt. Allt detta individualiseras. Det är individer som inte kan hantera systemet manligt – kvinnligt. Hur ska jag kunna ändra på andra män?

Men jag vet att jag är en del av själva systemet. Vare sig jag vill det eller inte.

Det är också därför män lägger över skuld på kvinnorna. De är ju så provocerande. Fel klädda. Tjatiga. Käftar emot. Kritiserar. Ställer krav.

Hur kommer det sig att kvinnor fortfarande inte kan känna sig säkra vare sig hemma eller i det offentliga rummet?

Att kvinnor fortfarande har lägre lön.

Att kvinnors blodtryck ökar på väg hem från jobbet medan mäns minskar?

Att jag orkar knulla, men inte hon?

Hur kommer det sig att jag inte ens vill prata om det?

Att plötsligt vakna upp och upptäcka att hela eller halva livet gått och att man står där utan riktiga relationer, känslor och en stabil jaguppfattning, helt beroende av att tillhöra någon grupp, något högre syfte, musiken, ett fotbollslag, ett projektteam, en kör eller bara ett gäng böghatare på gatan, det är förstås inte så kul.

Så männen krisar. På kort tid har vi sett ett antal böcker av försmådda och missförstådda män äntra den litterära scenen. De lider under manlighetens ok på ett paradoxalt sätt. Det är jobbigt att vara man när det både hämmar ditt känsloliv och du samtidigt skuldbeläggs för det. Låt oss slippa, tycks de här böckerna säga.

Det är Lars Norén, Ulf Lundell, Karl-Ove Knausgård, Jens Liljestrand. De gestaltar en upplevelse av att ha fastnat i en paradox de inte tar sig ur.

I Norge har kritikern Susanne Christensen drabbats av en liknande hatkampanj som Lundberg efter att ha upprättat ett samband mellan manliga litterära personer och verklighetens motsvarigheter.

Mannen som lider av könsförtryck verkar dyka upp även utanför Sveriges gränser. Christensen skriver: ”Listen over sinte menn blir stadig lengre. De vandrer rundt i romaner av Michel Houellebecq, Lars Ramslie, Lars Ove Seljestad og Abo Rasul, eller de heter Harald Eia og Anders Behring Breivik og bruker ulike metoder for å bringe sitt budskap fram i offentligheten.”

Det hat som möter Christensen visar hur sårade många män är. Hur förbjudet det är att kritisera manligheten. Hur förbjudet det är med en annan berättelse än den som det dominerande könet har definierat.

Marilyn French skriver i efterordet till nyutgåvan av ”Kvinnorummet” att ”Litterära konventioner är mer än bara tekniska instrument; de är uttryck för kulturella lagar. ”Och vidare: ”Konventionen att mannen ska stå i centrum har byggts in i romanen, en litterär form som uppkom under en tid då lagar skrivna av män tvingade in kvinnor i ett ekonomiskt, politiskt och socialt beroende av män.”

För att överhuvudtaget komma vidare måste vi sluta gå i försvar. Våldet mot kvinnor går inte att trolla eller tiga bort. Det går inte ens att diskutera eller bevisa bort. Det är dags att börja lyssna. Sänka garden en liten stund. Vi har mycket att lära oss av det kvinnor vet och kan. Av den statistik som Lundberg skriver om.

Jag råder män att läsa kvinnliga författare istället för manliga: Marilyn French, Virginia Woolf, Nina Björk. Läs Jane Austen. Läs Sofie Oksanen eller Gun-Britt Sundström eller Gerda Antti. Läs Sonja Åkesson. Här får vi hjälp att komma vidare. Lär av dem, lär av din morsa, din syrra, din sambo, din flickvän.

Hur gör kvinnor? De organiserar sig mot våldet. De kämpar i motvind, tillsammans. Vad gör männen? Vad gör vi? Vad gör jag? Mansjourer. Bra. Men ofta sitter vi och våra kompisar i nämnder och domstolar och utredningar och budgetgrupper – i kommentarsfälten – och håller emot.

Varför? Vad är vi rädda för?

När männen i Piteå för några år sedan organiserade sig fanns det pengar till skyddat boende för utsatta kvinnor på rekordtid. Som sagt, män har makt.

Jag stod bredvid en kvinna i en taxikö en gång. En berusad man bakom oss trakasserade henne med aggressiva kommentarer och könsord. Det verkade inte angå någon. Jag ville inte heller lägga mig i. Det kanske bara var kärleksgnabb? Jag ville definitivt inte slåss.

Men jag tog ett steg närmare den här kvinnan. Inte för nära. Rörde inte vid henne. Tittade inte på henne. Bara ställde mig bredvid henne. Den där mannen tystnade direkt. Det söker mig ännu.

Det kan vara förvånansvärt enkelt att ta ansvar.

Fotnot: Mats Söderlund är poet och författare och ordförande i Sveriges Författarförbund.

Mats Söderlund