Tre böcker och en vecka
Gunnar Bergdahl om tre romaner och ännu en vecka.
Gunnar Bergdahl. Milan Kundera skrev en gång en roman som heter "Skrattets och glömskans bok". Det var på den tiden denne tjeckiske författare lästes av "alla" för att vi skulle kunna uthärda varats olidliga lätthet.
Jag kom att tänka på denna roman, som jag nästan hade glömt bort, i veckan då vi skrattade åt de nya Moderaternas nya historieskrivning.
Med sovjetisk pompa proklamerade förra helgens partidagar den nya partihistorien: En oavbruten kamp för människovärdet, mot apartheid och för demokrati och jämställdhet.
Landsfader Reinfeldt talade allvarsamt till partifolket om landet vi byggde. Applåderna dånade. Den verkställande makten bär alltid enighetens locktoner.
Kunderas roman inleds med berättelsen om Vladimir Clementis pälsmössa. När kommunisterna tog makten i Tjeckoslovakien i statskuppen i februari 1948 var det kall vinter. Kommunistledaren Klement Gottwald talade till folket från en balkong. Hans omtänksamme partikamrat och blivande utrikesminister Clementis stod bredvid honom på tribunen och lånade då ut sin mössa till Gottwald. Fyra år senare ställdes Clementis inför rätta som "landsförrädare" i Slanskyprocessen. Han hängdes och det statsbärande kommunistpartiets retuscheringsavdelning aktiverades. Clementis försvann från det emblematiska fotografiet av kommunistpartiets seger. Dock glömde man mössan på Gottwalds huvud. Det var vad som blev kvar av Vladimir Clementis innan historierevisionen reviderades av Kundera och andra.
Den tyske Nobelpristagaren Heinrich Böll skrev en gång en roman som heter "Katarina Blums förlorade heder". Det var på den tiden "alla" läste Böll. En av 70-talets tyngsta litterära röster. I veckan kom den ut i nyöversättning (Karin Löfdahl, Lindelöws förlag). Romanen är en uppgörelse med Bild-Zeitung, den populistiska avarten av en dagstidning som fortfarande är Tysklands största. En vredesfylld skildring av hur en helt vanlig, oskyldig och oförvitlig människa görs till ett terroristiskt odjur, en kommunisthora, på Bilds löpsedlar. Och hur Katarina Blum återupprättar sin heder. Allt utspelar sig i den tid som kallades tysk höst och då vänsterterrorismen skapade polarisering och sprängde hål i den unga tyska demokratin.
När jag läser den korta lilla romanen rör sig tiden. Jag faller rakt igenom, det känns som oändligt länge sedan och alldeles nyss detta var en nödvändig text "alla" måste läsa. Så övertydlig. Så rakt på sak. Så hårt knuten till sin tid. Och samtidigt rusar samtidens mediedrev.
August Strindberg skrev en gång en roman som han kallade "Röda rummet". En roman som alla, verkligen alla!, bör ha läst.
Boken blev Strindbergs stora genombrott 1879. Snabbt såldes den i 6 000 exemplar. I romanen gisslade han sin tids överklass. Byråkratiska ämbetsverk med sina än mer byråkratiska tjänstemän (som vore de anställda på dagens Försäkringskassa), illasinnade journalister (som tagna från Expressens löpsedelredaktion), giriga kapitalister (som om "marknadens" aktieanalytiker satt på sig fracken och tagit hästdroskan till kontoret vid Stureplan).
Språk och skildring lever. Arvid Falk ombeds till exempel skriva reklamartiklar som ska få folk att köpa sjöförsäkringar som vore det Telia-aktier i ett svenskt 00-tal. Och kapitlet om sjöförsäkringsbolaget Tritons årsstämma är en distinkt beskrivning av något jag känner igen från veckans krisrapporter om europeiska storbanker: Va?! Skandal!! Får vi inte tillbaka de icke existerande pengar vi har lånat ut?
Hårt mot hårt. Då som nu.
Strindberg erbjuder en lindrande tydlighet när samma höstmörker som 1879 faller i ännu en skrattets och glömskans vecka.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus