Spekulation och samhällskritik
“Eldvittnet” är sista delen i Lars Keplers trilogi om Joona Linna och en kriminalroman enligt gängse schabloner. Men det är samhällskritik och ockultism som lockar Carina Waern till läsning.
Bildmaterial
Eldvittnet
Lars Kepler
Albert Bonniers Förlag
Utkommer i dag
Kultur. Det börjar inte så bra. Redan efter andra stycket har jag hunnit läsa två bokstavskombinationer ur socialtjänstlagen. Det ena är LVU, lagen om särskilda bestämmelser för vård av unga, och det andra HVB-hem, hem för vård och boende för barn och ungdomar som av olika skäl inte kan bo hemma. Det sistnämnda måste jag söka på google.
Sedan tar det sig så småningom i Eldvittnet som är den tredje och avslutande delen i Lars Keplers (pseudonym för Alexander Ahndoril och Alexandra Coelho Ahndoril) trilogi om kriminalkommissarie Joona Linna. Texten flyter fram effektivt och i en neutral stil, utan störande orderuptioner eller överlastade metaforer. Det är i denna förmåga till en näst intill osynlig stil som man märker att paret Ahndoril är professionella författare med helt andra slags böcker på sin CV.
I inledningen hittas en vårdare och en omhändertagen flicka mördade, den ena med en hammare och den andra med en sten, på Birgittagården, ett ungdomshem norr om Sundsvall. Ytterligare en flicka har rymt och stulit en bil som visade sig innehålla en fyraårig pojke, son till en ensamstående kvinnlig präst som bara hade gått ut ur bilen för att lätta blåsan.
”Eldvittnet” rör sig inom de gängse schablonerna inom kriminalromanen, även om jag ibland kan tycka att våldscenerna är för utspekulerade och dramatiska. Hjälten, kommissarie Linna, besitter inte bara finsk sisu och extraordinära fysiska förmågor; han har ju givetvis den bästa hjärnan inom poliskåren som enligt boken verkar härbärgera en hel del fårskallar. Den moderna människans behov av tröst tycks finnas hos sådana karga ensamvargar; invandrade från någon finländsk eller norrländsk tundra.
Hjältinnan tangerar succé- och Pippifiguren Lisbeth Salander från Stieg Larssons Milleniumtrilogi, hon är den lite trasiga, tuffa men rättrådiga flickan som ramlat mellan stolarna i det en gång trygga folkhemmet; hon är smart och ser och vädrar fara överallt och tycks tillfredsställa behovet av en korrekt revansch.
Vad som håller mig kvar som läsare i en kriminalroman av Lars Kepler är också helt andra saker. För det första den uttalat samhällskritiska hållningen. De inledande morden kunde begås på grund av att det privata vårdbolaget av lönsamhetsskäl dragit ner på personal. Vi känner igen debatten om riskkapitalisterna som tagit över våra samhällstjänster och skapar storvinster som placeras i skatteparadis medan vårdtagarna far illa.
För det andra är det intresset för ockultism. I denna del finns det en kvinna, fosterhemsplacerad i en rik familj under sin uppväxt, som håller seanser och talar med de döda i en källare vid Odenplan. Till slut visar det sig att det är hon som sitter inne med en lösningen, inte på grund av en paranormal förmåga utan av ett tidigt minne som gör sig påmint.
Också i ”Eldvittnet” segrar således rättvisan; de goda överlever och de onda dör. Hur exakt ska man givetvis inte berätta i förväg men det är tillräckligt spännande för att du ska kunna ta dig igenom femhundra sidor utan att märka det.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus