Längtan efter jämlikhet

Dela denna artikel

Mats Holm Publicerad 13 november 2011 kl. 04:00

"Sånt brukar kallas arrogans, men kanske är ignorans mer korrekt", skriver Mats Holm i sin krönika.

Det vajade en röd flagga i den kalla novemberkvällen utanför den gemensamma festlokalen i mitt bostadsrättsområde.

Unga och gamla trängdes. Extrastolar bars in. "Vi är på väg mot en global kollaps av bibliska mått", sa en nationalekonom. Blickar av oro utväxlades. "Alla har kapitulerat för marknadens krav på maximal vinst", fortsatte ekonomen. Någon suckade. "Du är väl inte intresserad av sån här bokstavsvänster", hördes en granne viska. "Nej", hördes svaret, men förutom Anders Borgs uppmaning att bojkotta vissa banker, var finns samhällskritiken idag?

Så bostadsrättsägarna stannade, lyssnade, ställde frågor.

På TV, senare på kvällen, förklarade Nordeas styrelseordförande Björn ”Nalle” Wahlroos  varför banken köpt en lägenhet till sin vd för 22 miljoner samtidigt som man meddelat att man sparkar 2000 anställda: ”Människor behöver faktiskt bo. 250 kvadratmeter låter kanske mycket för en redaktör men Christian leder Europas femte största bank”.

Den Jantelagsjournalistik som indigneras över att vissa tjänade bra pengar väckte stridslust hos Wahlroos som sa: ”Jag skulle gärna höja hans lön så att han kunde köpa fler lägenheter om han så vill.”

Vad hindrade honom? Samma Jantementalitet som låg bakom rapporteringen om det privata vårdbolaget Carema? Där den utbildade personalen blivit färre men bolagets ägare femfaldigat sin nettovinst och fört miljardbelopp till skatteparadis?

Personalen har inte sett till några vinster. Men fått order om att väga pensionärernas blöjor för att lära sig att utnyttja ”blöjans fulla kapacitet” och minska antalet byten.

”Vi har ett varumärke som är skadat”, sa en Caremachef. 

Sånt brukar kallas arrogans, men kanske är ignorans mer korrekt. Cheferna är nämligen okunniga. Har fel.

Vrede över ojämlikhet är inte en utdöende reflex av en otidsenlig svensk rättvisementalitet.

Det  en djupt rotad reaktion hos människor som numera går att identifiera neurologiskt, läser jag i en artikel i  den amerikanska vetenskapstidskriften Wired Science.

Vi är beredda att tolerera en viss ojämlikhet som en eftergift till biologins brutala verklighet men är lyckligare  när inkomstskillnaderna är små.

Det som skapar människors motvilja mot ojämlikhet kan kartläggas som en aktivitet i hjärnans belöningscentrum när någon med mindre inkomster får mer.

Detaljerna i studien kan läsas på wired.com/2011/11/does-inequality-make-us-unhappy. En av forskarnas säger att resultaten utmanar den gängse ekonomiska devisen att människor i grund och botten är egoister och knappast vill hjälpa andra.. ”Om det vore så skulle vi inte se sådana här resultat”.

Det är till och med så att vår längtan efter jämlikhet är starkare än längtan efter extra pengar. Mer får oss visserligen att må lite bättre, men att dela  får oss att må mycket bättre, visar forskarna.  

Men varför höjs då  inte skatterna så att alla blir lyckligare?

Svaret, menar forskarna, står att finna i att den rikaste procenten av befolkningen inte har samma ovilja mot ojämlikhet. Att börja tävla om ingångslön minskar dramatiskt en människas inneboende strävan efter jämlikhet, visar tidigare studier

Men så länge de rika inte uppfattas som ohemult rika kan en viss ojämlikhet tolereras.

Tilltron till systemet faller dock så fort de rikas rikedom uppfattas som oärlig förvärvad, och resultatet blir att hjärnan blir ännu mer uppmärksam på orättvisor, och organismen börjar agera.

Demonstrerar i Aten, ockuperar Wall Street, samlas i bostadsrättsföreningens festlokaler.

Kanske är det bara början.

Mats Holm

Textförstoring

Kommentarer

Olycka vid polisstationen Trafikolycka i Helsingborg.
I dag: 19.00 Mora–Rögle 20.45 Juventus–MFF

Kultur

Huvudnyheter