Viskningar och piskningar
Björn Gunnarsson ser Jörgen Dahlqvists "Bergmanvariationer" på Intiman i Malmö.
Bildmaterial
Bergmanvariationer
Av: Jörgen Dahlqvist
Regi: Linda Ritzén
Scenografi: Johan Bergman
Musik: Kent Olofsson
I rollerna: Fredrik Gunnarson, Rasmus Luthander, Cecilia Lindqvist, Susanne Karlsson, Karin Lithman
teater. När Ingmar Bergman efter ett halvsekel återvänder till Malmö Stadsteater är han sig inte riktigt lik. Hans manus är körda genom Jörgen Dahlqvists dekonstruktiva papperstugg: uppklippta, upprepade och fragmenterade, på välbekant Teatr Weimarmanér.
Detta med en författare som alldeles på egen hand kunde få recensenter att utbrista att hans språk brister sönder. Persona, Nattvardsgästerna, Höstsonaten, Tystnaden och framför allt Scener ur ett äktenskap korsklipps med varandra i fragment.
Men reducering är koncentration. Meningsföljdens ordning, det sammanhållna till synes begripliga sägandet, bryts visserligen sönder men sönderbrytandet är ett klarläggande. Den narrativa linjen, som håller ihop normalt berättande, är en illusion som döljer den verkliga utsagan. Historien i en berättelse är ett sätt att maskera sanningen. Bergmanvariationer är ingen pjäs. Den bara imiterar en.
Rollfigurerna i Dahlqvists pseudodrama kallas för Erland, Max, Harriet, Bibi och Liv. Detta är en bland flera små eftergifter för underhållningskravet. Fredrik Gunnarson visar sig kunna fylla ut Erland Josephsons kläder, även om det bara är Johans pyjamas från Scener ur ett äktenskap. Erland och de andra är förstås inga rollfigurer. De är dubbelexponeringar som löser upp relationen mellan manuskript och agerande gestaltning.
Skådespelarna är iscensättare eller röstliggörare av text, men de gör sitt jobb med fantastisk precision. Det är härligt att se Weimar-disciplinen tillämpad på Malmö Stadsteater; den absoluta närvaron i varje ögonblick. Och det är förstås ingen slump att det är ensemblens säkraste medlemmar som iscensätter Dahlqvists textklipp.
Dessa upprepar gång på gång replikfraser, och sätter därigenom obarmhärtigt fokus på bergmanska teman. Jag behöver tala med dig. Jag är villrådig. Vi går alla med samma rädsla. Vi måste lita på Gud. Jag litar inte på någon. Låt oss leva i drömmen. Replikerna blir både absurda och komiska när de upprepas som en loop på repeat.
Efter paus lämnar föreställningen Johans och Mariannes folkkära dubbelsäng - eller om det nu är Elisabets säng i Persona - och förflyttas ut i den leende sommarnattens björkskog. Fast här är det snarare en spökskog. Med en för Weimar ovanligt tydlig satir görs det narr av den västerländska, shakespearska, teatertraditionen. Skådespelarna sminkar sig groteskt och talar som på Dramaten.
Det är roligt och väldigt elakt. Men Bergmanvariationer är långtifrån bara en metateatral drift med traditioner. Eftersom det är Dahlqvist är föreställningen också en undersökning av manlighet. Tack vare sönderstyckningen skapas tydligare språkvärldar. Föreställningen blir en psykoanalys av den bergmanska manligheten. Utan en överordnad patriarkal ideologi är mannen i sig svag, tom och meningslös, underkastad sina basala drifter och en patetisk närhetslängtan.
När Gud Fader, det manliga överjaget, övergivit honom, står mellan den maktberövade mannen och hans dödsskräck endast ett ständigt upprepat erotiskt närmande till kvinnor. Ett närmande som i sin auktoritära förlängning innebär våldtäkt: nu vill jag att vi ska älska med varandra. Och kvinnan är alltid lika förundrad över de manliga övergreppen. Föreställningens sista ord är otröstligt.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus