Morrningar från parnassen
Åsa Sandell om människans bästa vän och ovän.
Åsa Sandell. Det är mycket hundar nu. I alla fall i Stockholm. På mitt stamfik är hundar välkomna och hussar och mattar fylkas med sina pälsklädda vänner.
Runt hörnet har ett så kallat ”hundcafé” just öppnat. Och på Östermalm slog Sveriges första hundmodehus upp portarna för ett par månader sedan.
Så det är föga förvånande att hunden tar allt större plats också i det mediala och kulturella landskapet.
Tv-programmet Gokväll har hundskola, vi har under det gångna året bland annat kunnat se Claudia Gallis ”Huset fullt av hundar”. Och så ”Mannen som talar med hundar” förstås, Cesar Millan.
Till och med teaterscenerna ståtar med fyrfota djur. Nu senast är det Orionteatern som både har hästar och hundar i manegen. Nyligen hade ”Människans bästa vän” nypremiär på Teater Brunnsgatan Fyra, med hundar i mänsklig gestalt.
”Förtjänar hundar en biografi?” frågade sig Jennifer Schuessler i sin recension av Susan Orleans ”Rin Tin Tin. The Life and the Legend” i New York Times i veckan som gick.
Boken handlar om schäfervalpen som hittades av den amerikanske soldaten Lee Duncan i Tyskland 1918. Rin Tin Tin blev sedermera stor Hollywoodstjärna och 1927 fick hunden flest röster när Oscarsstatyetten skulle delas ut. Akademin löste det delikata problemet genom att skapa en ny kategori: bästa djurstjärna.
Samma hundras kan få en helt annan innebörd i en annan kultur och i en annan kontext. Som i den fantastiska dokumentärfilmen ”When We Were Kings”, som skildrar tungviktsmötet mellan Muhammad Ali och George Foreman i Kinshasa. Den senare dyker aningslös upp i Zaire med en kraftig schäfer i koppel och blir utbuad – schäfern var nämligen den hund som de belgiska kolonisatörerna använde för att hålla befolkningen i schack.
Har man skrivarambitioner är en hund ett klassiskt attribut som tycks ha fått en renässans. Lars Gustafsson, Helena von Zweigbergk och P O Enquist är bara några som har vittnat om att hunden är författarens bästa vän.
Men vadan denna hundvurm? Skaffar man hund istället för barn?
Det händer nog. Men många har ju både ock. Speglar det vårt behov av maktutövning, en levande varelse som vi faktiskt kan och får kontrollera? Möjligen. Vem har inte sett en överauktoritär hundägare i aktion?
Men kanske är det stumheten som attraherar, en samvaro där man får vila från orden, slippa de verbala flöden som i vårt tidevarv är så ymniga.
En vän och hundägare hävdar att hunden är en slags protest mot statusfixeringen i samhället. ”En hund bryr sig inte om pengar och hierarkier”, säger hon.
Säkerligen speglar stadens fyrfota vänner en längtan till naturen, till ursprunget, till det enkla och okomplicerade. Inte konstigt då att vårens hundnyhet passerade tämligen obemärkt. ”Hund värre för miljön än stadsjeep” var rubriken på artikeln som refererade studier från Nya Zeeland, och siffrorna bekräftades av svenska forskare.
Hundens starka roll i litteratur och film är inte ny. Men behovet av att utforska människans komplexa hundrelation kommer knappast att minska.
Tro mig: den stora svenska hundromanen finns snart i en boklåda nära dig.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus