En grandios tro på litteraturen
Ann Lingebrandt går på Internationell Författarscen i Malmö och lyssnar på nobelpristippade Mircea Cartarescu som just utkommit med sin dagbok.
Bildmaterial
Ann Lingebrandt. Det är det mest imponerande rum han någonsin uppträtt i, hävdar Mircea Cartarescu när han sitter på scenen i Ljusets kalender på Malmö stadsbibliotek. Den spatiösa salen får honom att känna sig liten och betydelselös, vilket enligt honom själv är bra, det tar ner hans ego till en nivå där det borde vara.
Dåligt självförtroende är annars inte vad som präglar samtalet med Eva Ström, som kretsar kring den dagbok som nyss kommit ut på svenska och den trilogi, "Orbitór", som gjort författaren omsusad, också i nobelprissammanhang. Visserligen finns det gott om tvivel och missmod i dagboken som dokumenterar arbetet med "Orbitór" – i ett av de upplästa styckena kallar han sig själv ”parasitväxt” – men hans syn på trilogin som en sorts självklar förlängning av jaget till kropp och själ vittnar snarare om en närmast grandios tro på litteraturen och det egna verket. En smittande sådan.
Cartarescu är något av en finlitterär superstjärna och har varit på resande fot i nästan ett år – Malmöbesöket är ett slags turnéavslutning innan han återvänder till hemstaden Bukarest. Ändå ger han ett uppriktigt lågmält intryck. I många avseenden uppfyller han den klassiska, för att inte säga mytiska, författarrollen. Han skriver sina manuskript för hand, så gott som utan korrigeringar efteråt – ett tillvägagångsätt som förutsätter inspiration och medför långa skrivuppehåll. Följaktligen tog det 14 år att färdigställa "Orbitór", skapad utan plan. Han hämtar stoff från sina drömmar – ovanligt livliga och skarpa sådana, ett arv från modern – och menar dels att drömmen är verkligheten, dels att den är all metafysiks ursprung.
Utan våra drömmar skulle det inte finnas olika sätt att betrakta världen, ingen filosofi. Kanske inte heller någon litteratur?
Eva Ström berättar att den överväldigande intensiteten i Cartarescus verk höll på att göra henne galen under läsningen. Hur uppstår något sådant? Författaren kan inte ge något recept, men säger att det krävs tro. Han vill inte kalla sig mystiker, men uppfattar till exempel barndomens platser som mystiska. Besatt av fjärilen, som den ”bevingade katedralen” Orbitor lånat sin struktur av, ser han dess mönster överallt, också i människan. Om hjärnans hemisfärer vecklas ut får även den formen av en fjäril. Det är därför vi kan flyga med den.
När Cartarescu diskuterar politik och världens tillstånd blir tongångarna mer pessimistiska. Någonting håller på att hända med världen, tror han, någonting så oroande att det ger honom skälvan. Det handlar inte bara om ekonomisk kris och ekologisk ruin, det har att göra med att ungdomen håller på att tappa förmågan att läsa och tillgodogöra sig litteratur – något som kommer att innebära slutet för kulturen som vi känner den.
Lyckligtvis motsäg s hans dystra profetia av att ovanligt många unga människor sökt sig till författarsamtalet.
”Dina böcker har förändrat mitt liv”, förklarar en tjej med glittrande ögon vid signeringen efteråt. Och jag blir varm i hjärtat vid tanken på att litteraturen ändå fortfarande har den kraften.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus