Poetiska klanger ur mörkret

Vår medarbetare Conny Palmkvist kommer nu med sin fjärde roman. Vi bad G-P:s Kajsa Öberg Lindsten att läsa, en resa från skepsis till entusiasm.

"De flyende skyldiga" är en roman som handlar om 1944. Det år då Tyskland ockuperar Ungern och cirka en halv miljon av landets judar förintas.

Vera Singer är sexton år, bor i Budapest, är av judisk börd och spelar fiol. Hon är sina föräldrars omhuldade enda barn och har en märklig och underbar morbror som spelar dockteater och lever för och genom poesi.

Tre år tidigare har hennes pappa deporterats. Han är spårlöst försvunnen, men det ryktas att han skickats till fronten: ”/…/och där gick de barfota för att leta minor med tårna.”

Vera och hennes mamma förflyttas till ett överbefolkat ”judehus”. Och en natt kommer män i uniformer, som för bort dem – åt varsitt håll. Vera fraktas till ett tyskt koncentrationsläger. Där får hon spela i den kvinnoorkester som ackompanjerar mördandet och underhåller fångvaktarna, ända tills en efter en av musikerna förgås och det inte längre finns någon kvar som kan lyssna.

"De flyende skyldiga" är alltså en roman om Förintelsen. Den handlar om verkligheten men är fiktion.

Jag är oerhört kritisk och på min vakt när jag börjar läsa. Den gamla vanliga frågan klingar i mitt bakhuvud: ”Får man och kan man göra fiktiva berättelser om något av det fruktansvärdaste som skett i västerländsk historia? Och vem har rätt att beskriva holocaust? Måste man inte själv vara drabbad, eller ha släktingar som drabbats?

Svaret är förstås NEJ.

Eller: vi är alla drabbade!

Den moderna historien vilar på allas våra axlar och dagens övergrepp och förföljelser är vi också indragna i. Varje gång vårt demokratiska land stänger dörren för en flykting som flyr för sitt liv är vi alla medskyldiga.

Hela boken består av Veras minnen och röst och hela världen ses genom Veras ögon och känslor. Aldrig får vi se henne utifrån.

Det är denna konsekventa författarinställning som gör boken läsvärd. Den är känslostark, men inte känslosam. Stilen är snarast korthuggen, poetisk. Och till en början irriterande gåtfull.

Vem är det egentligen som talar: en tonårsflicka eller en vuxen kvinna som minns? Är hon levande eller död? Vad är det för dikter som citeras? Och den fantastiske morbror Januz – är han verklig? Är han galen? Vad vill han egentligen?

Men snart blir läsningen, hur konstigt det än kan låta, en njutning. Man gråter inte, istället lyssnar man på en människa som hela tiden pratar med sig själv medan hon är med om det värsta. Hon lär oss att världen inte är enkel. Att man kan betrakta andras död utan att dö. Och att man kan dö medan man lever.

Tillslut lär hon att dikt och musik kan finnas bredvid hela tiden. Men konsten är ingen romantisk glädjekälla eller räddning i helvetet.

Bara ett sätt att andas.

Jag är imponerad av författaren Conny Palmkvist, som talar inifrån Vera med en nästan skrämmande självsäkerhet och tonträff. Han lyckas göra en egensinnig skildring av Förintelsen, med en röst som känns autentisk. En röst som beskriver lidandet inifrån – förvirrad, dövad av smärta, saklig, torr och poetisk. Men aldrig gråtmild eller moraliserande.

Jag läser boken i ett stycke. Den håller mig vaken en natt. När jag lägger den ifrån mig är jag inte yr och rödögd utan känner mig istället lugn och klarögd.

Det enda jag inte förstår är att boken utkommit på ett litet, fullständigt okänt bokförlag (”Bokförlaget arnold är för tillfället världens minsta förlag /.../”).

Men jag antar att det också finns en idé bakom detta. Boken borde kunna nå en stor läsekrets, och på så vis ge förlaget möjlighet att växa.

Författaren har tidigare publicerat tre böcker, på större förlag.

Fotnot: Kajsa Öberg Lindsten är översättare och litteraturkritiker knuten till Göteborgs-Posten.

Kajsa Öberg Lindsten