I skrivandets dansvirvlar
Ann Lingebrandt avlyssnar ett samtal mellan Mara Lee och Amanda Svensson.
Bildmaterial
Kultur. Går det att skriva en stram och sparsmakad berättelse som utspelar sig i Sverige 2011?
"Inte om den ska vara realistisk", menar Mara Lee. Eftersom hon själv sökte enkelhet i sin roman ”Salome”, ville nå fram till en ren och avskalad skönhet, var det bästa alternativet att förlägga handlingen till 80-talet. Då slapp hon mobiler och medialt brus.
Amanda Svenssons ”Välkommen till den här världen” står däremot mitt i samtiden och det avspeglar sig i stilen: ”överlastad”, ”lite för mycket”, ”överdrivet poetisk” är ord hon själv använder när hon ska beskriva sin estetik.
De två författarna sitter på scenen i Helsingborgs stadsbiblioteks café, inbjudna för ett samtal med Conny Palmkvist som moderator. De är båda uppmärksammade för sina nya böcker: Amanda Svensson nominerades till Augustpriset, Mara Lee tilldelades precis Svenska Dagbladets litteraturpris. När Palmkvist ska sammanfatta romanernas grundläggande olikhet förklarar han att ”Mara smyger sig på, Amanda kastar sig över.”
Det blir ett samtal som söker skiljepunkter och gemensamma nämnare och kretsar kring skrivandets grunder: hur en berättelse blir till och varför den ser ut som den gör. Geografiskt utgår båda författarna från platser de känner till – de har båda sina rötter i Skåne – och deras böcker handlar om unga människor som famlar efter sin identitet med kroppen som spelplan. Medan Svenssons tjugoettåriga Greta försöker förvandla sin kropp till en maskin på nattklubbarnas dansgolv tänjer Lees fjortonåriga Elsa på gränserna i balettskor.
"Dansen står för mycket i romanen", berättar Lee. "Den är ett kraftcentrum där frågor kring kropp, kontroll, behärskning och makt tar plats och blir en metafor för konsten, i mitt fall särskilt skrivandet".
I sitt skrivande har Mara Lee försökt hitta metoder för att utmana sig själv. Med ”Salome” ville hon skriva en roman efter poetiska principer och satte upp stränga premisser: berättelsen skulle inte rymma några förklaringar, bara redogörelser, och inga transportsträckor fick ta plats. Varje scen skulle vara meningsbärande.
Som exempel på författare som inspirerat henne nämner hon poeterna Katarina Frostenson och Anne Carson, en mästare på exakthet. Amanda Svensson vill inte nämna någon särskild författare som förebild, däremot stimuleras hon av stora känslor och starka sinnesrörelser.
Enligt Mara Lee handlar båda romanerna om individer som inte utgör några undantag, personer som skulle vara ganska bleka och knappt märkas om de satt med oss i lokalen. Om författare annars gärna väljer märkvärdiga människor och dramatiska händelseförlopp har hon själv i likhet med Svensson fokuserat på helt vanliga livsöden som får laddning och väcker intresse genom språket. Och just det, att ge den vanliga människan språk och gestaltning, ser hon som en viktig uppgift för litteraturen.
Amanda Svensson håller med:
"Det är en längtan i mig, och i många andra förstås, att ge vanliga situationer en upphöjd plats. En romantiserad plats, så att det platta och vardagliga känns viktigare än vad det är."
Det behovet, att ge det vardagsgrå ett litterärt skimmer, känns närmast akut när jag går ut i det regniga decembermörkret.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus