Exotiska blickar
Åsa Sandell om fotografen Miguel Rio Brancos Stockholmsutställning.
Åsa Sandell. Miguel Rio Branco – en av Brasiliens främsta fotokonstnärer – har sin första stora utställning i Skandinavien just nu.
Högst upp i Kulturhuset vid Sergels torg i Stockholm visas installationer, collage och fotografier. En bildvärld som är lika vacker som dyster. Laddade och intensiva foton av framför allt prostituerade och boxare.
Miguel Rio Branco är diplomatsonen som spenderade sin uppväxt skild från Brasilien och resten av Latinamerika. Han återvände 1979 med en blick och ett kameraöga som inte är oproblematiskt. Här finns en estetisering av fattigdomen, och en romantisering av de prostituerade, alltid avklädda, exponerade. Och när Rio Branco tycks jämställa den kvinnliga prostituerades lidande men den manliga boxarens självspäkning är hans tolkning renons på könsmaktsperspektiv.
Det är därför välkommet att Kulturhuset i samband med utställning ordnar en samtalsserie om exotism. Men jag blir besviken. Alla i panelen är spanjorer eller svenskar, och alla är män. Svenska Dagbladets Håkan Forsberg påminner oss visserligen om hur poppis Latinamerika var i medierna på 80-talet: revolutioner, diktaturer och fattigdom gavs stort utrymme. Kontinenten var dramatisk och intressant. Jag red själv på den latinamerikanska vågen: gjorde långresor till Centralamerika. Åkte till Argentina för att skriva litteraturuppsats om argentinsk kvinnolitteratur. Latinamerika var hett, och exotiskt.
I slutet av diskussionen om exotism ställer sig colombianen Carlos Vidales upp. ”Exotism kan vara till nytta också! Vi colombianer kände inte till Gabriel Garcia Marquez trakter i 'Hundra år av ensamhet'. Men folk från hela världen visste plötsligt var Macondo låg. Vi blev glada över att synas, att vara exotiska!”
Läser man författaren Alain de Botton är han inne på samma spår. de Botton, född i Schweiz men bosatt i London, har skrivit boken ”Konsten att resa” och menar att vi inte ska vara så ängsliga över att trampa i koloniala spår. ”Vi dras till det exotiska för att kompensera bristerna som finns i det välkända”, har han sagt.
Men skulle en vit man som Alain de Botton resonera på samma sätt om han själv utsattes för exotismen? Om han själv betraktades med hungriga, naiva blickar? Om han själv ständigt objektifierades, definierades som den Andre?
Exotism kan tyckas både ofarlig och välvillig, men mest av allt konserverar den fördomar och odlar ett illaluktande arv efter kolonialismen. Vi kan kanske aldrig frigöra oss från den, men vi kan vrida och vända på den, ifrågasätta den, ständigt vara observanta på den.
När jag lämnar Kulturhuset går jag och ser en film i kategorin Latin visions på Stockholms filmfestival: ”Las malas intenciones” (Dåliga avsikter). Filmen visar sig vara ett litet mästerverk om en åttaårig flickas uppväxt i Peru i början av 80-talet. Och det är inte den enda filmen i kategorin som både berör och överraskar. I utbudet finns som alltid våld, knark och fattigdom. Men också så mycket annat.
Med sitt urval lyckas filmfestivalen bredda bilden av Latinamerika och rucka på exotismen.
Det är så skönt att se.
Fotnot: Miguel Rio Brancos utställning visas på Kulturhuset till 29 januari.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus