En leopard bland luciorna
Marie Pettersson om luciatåg som kräver gamla könsroller.
Bildmaterial
Marie Pettersson. Småbarnsavdelningen på dagis, december 2008: Min tvåochetthalvtåriga dotter har bestämt sig för att vara en snöboll i årets luciatåg. Hon vill absolut inte vara tärna eller lucia eller tomte eller något annat traditionellt. Nej, snöboll ska det vara. Jag går på hennes linje, pimpar upp en gammal pälsmössa med glitter och klär henne i vit tröja och vita strumpbyxor. Hon är supernöjd, och personalen skrattar och bekräftar. De är ju så roliga och egensinniga i den åldern!
Storbarnsavdelningen på förskolan, december 2009: Min kompis son som är fyra år har bestämt sig för att vara en leopard i årets luciatåg. Han älskar leoparder, han älskar sin leoparddräkt, det är ett genomtänkt val. Hans morsa hakar på: ok, du får vara en leopard. Men på förskolan morrar man – hur skulle det gå om alla bara bestämde helt själva hur de skulle se ut?
Ja, hur skulle det gå? Det skulle bli... en karneval typ. Som fyraåring förväntas du ha fattat galoppen, rättat dig i ledet, krängt på dig midvinternattens vita uniform.
Förskoleklass, november 2011: Mina systerdöttrar ska snart gå sitt första RIKTIGA luciatåg, ett där alla har sin förutbestämda plats, där flickorna är tärnor och pojkarna är stjärngossar, där två barn från varje klass lottas in och visas upp till föräldrarnas stora glädje och stolthet, där riktiga ljus sätts i den enda lucians riktiga hår. De är förstås uppspelta och glada över detta privilegium.
Men storasyster, som änsålänge inte haft turen på sin sida, under hennes ögonlock bränner tårarna.
Högstadiet, november 1990: Alla niorna på min skola får vara med och rösta när årets lucia ska väljas. Det är en högtidsstund, det är lite som presidentvalet. Jag själv och några andra brudiga brudar hoppas och ler och lobbar. Men ett gäng taskiga killar har bestämt sig för att köra lite offentlig mobbning: de driver kampanj och startar masspsykos – snart har en majoritet av alla eleverna röstat på X som är överviktig och har glasögon och redan är mobbad.
X som under några sekunder hinner känna den där glädjen över att ha blivit vald. Sen fattar hon. Hon gråter, killarna skrattar, läraren tappar kontrollen, det blir kaos.
Gymnasiet, november 1993: På min gymnasieskola väljs årets lucia märkligt nog av tradition enbart bland tjejerna som går samhällsprogrammet. Där går naturligtvis jag. Jag är naturligtvis en nästan parodiskt perfekt lucia. Jag är snäll, studiemotiverad och musikalisk. Jag är blond, permanentad och anorektisk. Därför "vinner" jag omröstningen med råge. Mitt sjuttonårshjärta brister av stolthet, min 47-kiloskropp kan knappt bära nervositeten, förväntningarna det innebär att stå där längst fram i aulan med händerna knäppta som i bön (Gud, ta mig härifrån!).
Jag har vunnit. Jag är norm. Hur många fingrar i halsen tror ni det krävdes för att ta mig dit? Hur många överhoppade luncher, hur många timmar framför spegeln?
Ikväll går jag och tittar på mina döttrars luciatåg. Det ska vara en högtidsstund, det ÄR en högtidsstund. Änsålänge slipper de luciatågets avigsidor, de behöver inte förhålla sig till det bagage som kommer med traditionen av hierarkiskt tänkande, orättvisor och normaliseringsprocesser, de kan bara rocka loss i glitter och ljus.
Luciatåget attackerar mig från flera håll. Varför måste alla vara likadana? Varför måste (som vanligt) killar och tjejer anta olika roller? Varför ska barn rösta på varandra? Varför ska vuxna trycka ner barns fantasi och egensinne till förmån för normaliteten?
Ikväll ser jag med skräckblandad förtjusning fram emot tindrande barnögon, glögg och sånger och allt det där. Och så hoppas jag att det bland strutar, luvor och kronor smyger sig in en eller annan – leopard!
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus