Symbolpolitikens värde
Mia Gröndahl inför andra omgången av det egyptiska valet.
Mia Gröndahl. Nu, efter en månads intensiv valkampanj, börjar jag känna igen folket som vill ta plats i det nya egyptiska parlamentet. På väg till grönsakshandlaren vid Midan Kit Kat, torget där jag bor, bombarderas jag av valpropaganda från alla håll: banderollerna fladdrar i luften, väggarna är tapetserade med affischer och på varje lyktstolpe möter man porträtten av kandidaterna som vill ta plats i det nya egyptiska parlamentet.
Egentligen är det inte politikernas ansikten jag fastnat för, utan deras symboler. Idag, när den andra valomgången drar igång i Egypten, är avgörandets stund inne för Bananen, Kaffekitteln och Skjortan. Likaså för Rosen, Kniven och Stridsvagnen. Kanske låter inte väljaren sig påverkas av symbolerna, som är nödvändiga i ett land där många fortfarande inte kan läsa och skriva. Men symbolernas makt är som bekant stor, om jag själv hade fått välja mellan Nefertiti och Mikrovågsugnen, hade jag självfallet tagit den sköna drottningen som min symbol. Några kandidater har också protesterat högljutt mot symbolerna de blivit tilldelade.
Att vara manlig politiker i Egypten och tvingas bli representerad av en klänning, är inte populärt. Än värre är det troligtvis för den kvinnliga valkandidaten som fick en raket som sin symbol. I folkligt tal förknippas raketen med en prostituerad.
Men mindre fantasieggande symboler som kylskåp, transistorradio och matberedare, kan bidra till att ge en kandidat några extra röster. Sedan en salafist lovade väljarna kylskåp, betalda bröllop och pilgrimsresor till Mecka, ryktas det att en del av landsbygdens analfabeter fått för sig att symbolerna inte bara representerar kandidaten. De visar också vad politikern ger i tack för en röst. Och då lär en banan inte räcka långt.
Egyptens folk är fattigt, av dess 80 miljoner invånare lever många familjer på ett par hundra kronor i månaden. Att valet hittills har gett de islamistiska partierna 70% av rösterna är inget att förvåna sig över. Under Mubaraks regim, som i stort sett struntade i medborgarnas välfärd, har det Muslimska brödraskapet fungerat som många egyptiers försäkringskassa. Brödraskapets medlemmar betalar 5% av sin lön till organisationen, ett system som starkt bidragit till valframgången. De ultrakonservativa salafisterna, med stöd från Saudiarabien, saknar inte heller medel, men deras vallöfte slår alla andra erbjudanden: Rösta på oss och du kommer till himlen! Ett löfte som förstås lika mycket är ett hot, att lägga sin röst på ett icke-islamiskt parti stänger dörren till det åtråvärda himmelska paradiset. Salafisterna kom tvåa i första valrundan, efter de moderata muslimerna i Brödraskapets Frihets- och rättviseparti.
I den andra valomgången är 18 miljoner egyptier röstberättigade, vilket är fler än i den första. Det råder mycket förvirring kring valet. Väljarna går vilse bland alla nya partier, tidigare helt okända kandidater och de många symbolerna. Kristna, mindre välorienterade väljare, har av misstag röstat på salafisternas parti An-Nour, vilket betyder ”Ljuset”, i tron på att partiet representerar jungfru Maria, som i Egypten också kallas för ”Ljusets Moder”, Omm Nour.
Vår portvakt Sayed frågade mig igår: ”Vem ska jag rösta på, tror du att den här mannen är bra?” Sayed visade mig ett flygblad med ett porträtt av en salafist, helt klädd i vitt, renhetens och oskuldens färg. Salafistens symbol var ett påslaget trafikljus. Trafikljuset lyste rött. Salafister och andra bokstavstrogna extremister är alltid bättre på att stoppa och förbjuda än att tillåta. Egyptierna är ett religiöst folk, kanske mer än vad vi ibland vill tro. Men samtidigt är man mycket tillåtande. Så frågan är om de levnadsglada egyptierna vill slå in på en väg med trafikljus som har fastnat på rött, och aldrig slår om till grönt.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus