Gerillakamp och stadsplaner
Jörgen Andersson om H+-projektets framtid.
Bildmaterial
Kultur. H+, stadsförnyelseprojektet försödra Helsingborg, har än så länge sin fysiska hemvist på SHIP, Bredgatan 11.
Här träffar jag Kristoffer Nilsson, arkitekt med inriktning på samhällsplanering, och Jessica Segerlund, projektets konstnärliga ledare.
De är mitt uppe i planeringen av ett evenemang, "Smack Bang i Folkets Hamn", och berättar entusiastiskt om allt som snart ska hända i Oceanhamnen. För en dag och en natt – närmare bestämt i morgon, den 17 december – ska pirerna fyllas med happenings och matserveringar. I Osloterminalen ska det bli nattklubb.
”Geografiskt är det inte långt mellan Stadsparken och pirerna”, säger Kristoffer, ”men mentalt är avståndet långt”.
"Smack Bang" är ett led i att – med konstnärliga uttryck som medel – etablera H+-området i helsingborgarnas medvetande. Modern stadsplanering handlar mycket om att skapa attraktiva berättelser om platser, berättelser som i sin tur drar till sig folk som vill investera, bo och vara verksamma där.
Just den här dagen i början av december vibrerar SHIP av samma förväntansfulla energi som när den fördjupade översiktsplanen för H+-området presenterades här för ett halvår sedan. Men förutsättningarna har förändrats radikalt.
I slutet av september bestämde sig Helsingborgspolitikerna för att på obestämd tid lägga Södertunnelprojektet på is. Att gräva ner järnvägsspåren mellan Knutpunkten och Gåsebäck skulle enligt nya beräkningar kosta 750 miljoner kronor mer än vad man tidigare trott.
750 miljoner är mycket pengar och kanske är det förnuftigt att ta det säkra före det osäkra. Samtidigt är Södertunneln en investering i den framtida utvecklingen av staden. Byggandet av den är en grundförutsättning för att övriga delar av H+-projektet ska förverkligas enligt planerna. Järnvägen är en av de barriärer som effektivt hindrar Söder från att få kontakt med havet.
Flera års arbete med att ta fram översiktsplaner, tävlingsförslag från olika arkitektkontor och en fungerande projektorganisation låg bakom det planförslag som såg dagens ljus i april.
Något av allt detta arbete kommer säkert att komma till användning. Men en god del av de pengar som redan plöjts ner i projektet hade man förmodligen lika gärna kunnat skyffla direkt ut i hamnbassängen.
En direkt konsekvens av att tunnelbygget stoppas är att projektorganisationen upplöses efter årsskiftet. Projektrummet på SHIP överges. Personalen återgår i de flesta fall till sina ordinarie jobb på stadsbyggnadskontoret. Arbetet med H+ är tänkt att fortsätta, i första hand med fokus på en utbyggnad av Oceanhamnen, men som en del av tjänsterna jämsides med andra projekt. De konstaktörer som engagerats i planeringsprocessen kommer dock att fortsätta finnas med – i alla fall så länge Statens Konstråd bidrar med finansiering.
För H+ del innebä r allt detta uppenbara risker. En är att annat arbete kommer emellan, särskilt om projektet tappar styrfarten. En annan är att den samlade kunskap och de kontakter som byggts upp sprids för vinden.
Den största risken, påpekar Kristoffer Nilsson, är att den gemensamma vision som formats under tiden på SHIP går förlorad.
H+-organisationen har varit ett progressivt experiment i stadsplaneringssammanhang. Ambitionen att använda konstaktörer i planeringsprocessen är en del i detta. Men betydelsen av att det gemensamma projektrummet varit placerat i det område som ska utvecklas – och därigenom också utanför stadsbyggnadskontorets väggar – bör inte underskattas. Kanske visade sig denna organisationsform mer radikal än vad den kommunala organisationen kunde tolerera.
Mot denna något dystra fond måste man imponeras av Kristoffer Nilssons och Jessica Segerlunds fortsatta engagemang. Men kanske kan det förklaras av den vision om stadsplanering som växt fram inom ramen för H+.
Idén är att genom tillfälliga och gerillaliknande (men fredliga) operationer – det Kristoffer kallar pop-up-städer – etablera platser och skapa berättelser som sedan kan formas till fysiskt mer permanenta stadsrum. Oförutsägbarheten – och att förhålla sig till den – är förutsättningen.
Att göra den gamla tomma Osloterminalen till en konstnärlig, gastronomisk och musikalisk kultplats för en kväll är ett smått galet påhitt. Men kanske bär all innovativ stadsplanering ett drag av galenskap – det handlar ju trots allt om att visa på möjligheter som inte prövats tidigare.
Kanske är det nu, med ändrade förutsättningar och med oviss framtid, som H+-projektet blir riktigt intressant att följa.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus