Tragedin i Etiopien
Gunnar Bergdahl om domen mot de båda svenska journalisterna som väcker avgångskrav mot Carl Bildt.
Gunnar Bergdahl. Första gången jag till fullo insåg allvaret för de båda fängslade svenska journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson var på ett extrainsatt seminarium på Bokmässan i Göteborg i september.
En av deltagarna var den norske statsvetaren och experten på länderna på Afrikas horn Kjetil Tronvoll. Du har säkert hört honom kommentera i våra medier under den senaste månadens dagar av skådeprocess i Addis Abeba. En rapportering som spred en försåtlig optimism trots Tronvolls synpunkter.
Men då, för flera månader sedan, gjorde han en pricksäker och deprimerande analys av vad som skulle hända. Eftersom terrorlagstiftningen var aktiverad av regimen skulle de svenska journalisterna dömas till långa fängelsestraff. Det fanns inget att göra åt den saken för tiden har redan runnit ut, sa den bekymrade och sympatiske Tronvoll. Anledningen?
Tronvolls bedömning var att den svenske utrikesministern Carl Bildts kommentar direkt efter att de båda svenskarna hade gripits i juli stängde alla diplomatiska möjligheter: "UD har avrått från att resa i området". Knappast någon tyst diplomati. En klar och tydlig signal som regimen omedelbart uppfattade. Därmed överlämnade Bildt de båda svenska journalisterna, som vore de några äventyrare eller verkliga brottslingar, till den etiopiska regimens godtyckliga terrorlagstiftning. Den obevekliga politiska processen var igång.
När jag skrev om denna skandal – vi har alltså en svensk utrikesminister som inte omedelbart försvarar vår fria press – väcktes en insändardebatt i HD/NST. Till min chock fanns det somliga som tyckte att Persson/Schibbye "nog inte var riktiga journalister" och att "de fick skylla sig själva".
Sanna vänner till Carl Bildt och hans reflexmässiga syn på svenska journalisters på plats-undersökningar av Lundin Oil och av folkrättsbrott mot befolkningen i Ogadenprovinsen.
När nu allt, likt en klassisk tragedi, nått dom och 11 års fängelse för Martin Schibbye och Johan Persson, helt enligt Tronvolls förutsägelser, finns all anledning att minnas vem som har ett direkt ansvar för detta: Carl Bildt.
Jag har sedan 2006 varit av uppfattningen att det är helt orimligt att vi har en svensk utrikesminister, oavsett partitillhörighet, med ett nära förflutet som styrelsemedlem i internationella storföretag som Lundin Oil och mångårigt aktieinnehav i ryska Gazprom. Blott misstanken om egenintressen i den internationella politiken gör Carl Bildt omöjlig som utrikesminister. I en demokrati värd namnet vill säga.
Att denne representant för det demokratiska Sverige dessutom är en fartblind världsresenär med sin föga demokratiska princip att bara svara på de journalistfrågor som känns bekväma – "relevanta" skulle Bildt själv kalla det – gör bilden än värre.
Bildts förbrukade förtroende har sedan länge nått vägs ände. Till och med statsminister Reinfeldt markerar nu att kraftfulla åtgärder ska vidtas. Nu säger denne det som Bildt skulle ha sagt i somras: "De båda var i Etiopien på ett journalistiskt uppdrag. De ska därför friges så fort som möjligt för att kunna återförenas med sina familjer i Sverige".
Men de sitter fängslade sedan mer än 180 dagar och nu i en rättslig moment 22-situation. Antingen begär de nåd (och erkänner sig skyldiga) för att högst eventuellt bli fria. Eller överklagar de domen och låter nästa instans, naturligtvis lika politiskt kontrollerad som den som nu fastställde de av regimen beställda domarna för terrorism, ta sig an fallet.
Nu kan förstås någon invända vad hjälper det Schibbye och Persson att ropa på Bildts avgång?
Nej, det är sant. Men nu är de inte de enda svenska journalister som verkar i världen.
På det där seminariet på Bokmässan deltog också Dawit Isaacs bror Esaia.
”I Eritrea och Etiopien skrattar man åt Sverige”, sa han.
Jag snarare gråter över att Sverige har en utrikesminister som Carl Bildt.
