Djuriska reaktioner om våld mot kvinnor

Kristian Lundberg om reaktionerna på hans artiklar om det manliga våldet mot kvinnor.

Jag vet hur det hela började.

Det inleddes på ett sätt för drygt ett år sedan när jag satt tillsammans med en kvinna för att ansöka om besöksförbud mot hennes före detta man.

Man kan väl tillägga att det var då åtta år sedan de hade separerat. Det var fjärde eller femte gången som hon ansökte om besöksförbud – och vi hade listor med oss där vi citerade hotfulla kränkande sms som han skickat, datum då han besökt henne och kränkt henne, kvitton på reparationer av cykel och bil som han hade vandaliserat.

Man kan tillägga: han är dömd sedan tidigare för misshandel av henne.

I min enfald föreställde jag mig att detta var solklart. Vi satt i förhör. I timmar. I enskilda bås. Jag var vittne. Jag var helt på det klara med att rättsystemet innefattade också kvinnor.

Efter en vecka kom beskedet från åklagaren att det inte gick att bevilja besöksförbud eftersom det var sju år sedan han misshandlade henne senast.

Jag har detta meddelande kvar. Det var så det började. Jag förlorade all tilltro. Jag förstod, in på bara skinnet, att vi lever i en patriarkal struktur. Ja. Män är djur. Män är talibaner. De skyddar varandra. De tar hand om varandra.

Jag beslöt mig för att skriva om detta. Jag skrev en i mitt tycke saklig artikel byggd på statistik från SCB. Jag undvek att komma med konkreta exempel. Jag försökte undvika känslotoner.

Jag kunde ha gjort precis tvärtom. Jag kunde ha berättat om hur misshandlade kvinnor tvingas umgås med sina för detta män eftersom dem har gemensamma barn – och hur offentligheten undviker att koppla in medlare.

Hur skulle det vara att träffa sin förövare varannan helg?

Hur många män hade gått med på det? För att bara ta ett exempel.

Texten orsakade en storm. Jag fick i rask följd ett hundratal mejl – uppenbarligen delar av en planerad aktion eftersom enskilda meningar gick att känna igen – samma meningar som sedan dök upp på bloggar etcetera.

Jag kan ge er ett par exempel: ”Du tar väl den i röven, eller hur? För hur kan man annars gå på allt detta fjolleri?” eller en mer saklig ”Du är pedofil.”

Vad var mitt brott?

Jag hade utmanat den samlade manligheten.

Jag hade sagt att jag – som vit, medelklassman per automatik fick en fördel gentemot kvinnan.

Hur skall man annars tolka det faktum att mannens rätt att kränka vägde tyngre än kvinnans rätt att freda sig?

Ett annat exempel. En manlig kyrkoherde som är min vän fick under en vecka en rad sms från en kvinna som hade fått en fixering vid honom. Det var relativt oskyldiga sms, skrivna av en förvirrad kvinna. De hade aldrig träffats. Min vän kyrkoherden fick besöksförbudet genomfört inom ett dygn.

Lika inför lagen? Anställd inom hemtjänsten eller Svenska kyrkan? Klass? Kön? Ja.

Vad hände sedan? Ingenting.

Mejlen slutade komma.

Kvinnorna fortsatte att misshandlas.

Männen fortsatte att kränka.

Fredrik Reinfeldts jultal räcker inte. Även om han uttryckte en viss förståelse för problemets räckvidd.

Det är fortfarande omöjligt att göra sig fri ifrån känslan av kvinnan är ett djur som skall hunsas, tuktas, förnedras och tvingas och att det är mannens rätt att se till att detta sker.

Ja, kära manliga vänner – jag skäms.  

Så, vad hände sedan? Inte ett djävla skit.

Tidigare tillbakablickar: Mattias Elftorp & Bamsedebatten 27/12, Åsa Moberg & kärnkraften 28/12.

Kristian Lundberg