Från Kabul till Utøya

Petter Larsson återvänder till ett av årets stora debattämnen – högerextremismen och den växande främlingsfientligheten och till terrordåden i Norge.

Kultur. I tio år har främlingsfientligheten – och i synnerhet avskyn för muslimer – hårdnat i Europa. Högerradikala partier har stormat fram. Mer anständiga partier har anpassat sig.

För ett år sedan fick Sverige för första gången någonsin ett parti med rötter i den nazistiska rörelsen i riksdagen.

Men året som gått öppnar möjligheter att vända den utvecklingen.

USA och dess allierade är på väg att avsluta krigen mot muslimska länder.

I Irak fullbordas nu återtåget.

I Afghanistan trappas visserligen krigföringen med drönarattacker upp, men det finns samtidigt en tydlig plan för hur de amerikanska trupperna ska lämna landet de närmaste åren. Den muslimfientliga retorik som använts i krigspropagandans skapande av fiendebilder då förlorar sin funktion. Om ”vi” inte längre är i konkret krig med ”dem”, så blir det mindre verkningsfullt och meningsfullt att utmåla dem som farliga.

Naturligtvis riskerar Afghanistan-kriget att spridas till Pakistan, som det amerikanska angreppet på pakistanska soldater för en tid sedan visar. Det skulle innebära en återupptrappning, och antagligen en nytt uppsving för muslimfientligheten också i Europa – även om det är osannolikt att EU-länder skulle sluta upp bakom ännu ett amerikanskt krig, om det nu skulle blir verklighet. Men där är vi inte idag.

Massakern på Utøya har på grymmast möjliga vis avslöjat vad muslimhatet kan leda till.

Plötsligt blev den våg av fientlighet mot muslimer som författare som Andreas Malm och Mattias Gardell försökt beskriva och varna för allmängods.

Få skulle väl idag förneka att det allvarligaste rasistiska hotet i Västeuropa kommer från den antimuslimska rörelsen och att Anders Breiviks handlingar kan skrivas in ett mycket bredare politiskt sammanhang.

Tyvärr har effekterna hittills varit små. Sverigedemokraterna är tillbaka på sina gamla opinionssiffror.

Vi har fått en skendebatt om tidningarnas kommentarfält, men ingen verklig uppgörelse med den bredare främlingsfientlighet som kolporterats inte bara av SD utan också av mer uppburna debattörer och politiker.

Men förhoppningsvis är det för tidigt att utvärdera den politiska effekten av Utøya. Jag skulle tro att vi de närmaste åren kommer att få mindre av hätska utfall mot allt som kan kopplas till muslimer och islam, och i alla fall är kärnidéerna om en muslimsk demografisk invasion av Europa nu djupt misskrediterade.

Så fort någon andas i den riktningen kommer han eller hon att kopplas ihop med Utøya.

Men viktigast är antagligen den arabiska våren. Vi har i åratal, för att inte säga årtionden, blivit matade med en bild av den muslimska världen som hopplöst stagnerad, oförmögen till modernisering och demokrati. Dess invånare har betraktats som ett vidskepligt, passivt kollektiv, en massa, som antingen hjälplöst bugar för militärdiktaturerna, eller är hjärntvättade islamister med bomber i skorna.

Det fullständigt omöjliga val som många av västs intellektuella och politiker tycker sig ha stått inför, har varit att antingen stödja sekulära förtryckarregimer eller få en rad nya Iran på halsen.

Men så står de där på torgen i land efter land: en mångfald av aktiva politiska subjekt, som tar sitt öde i egna händer.

Och när de tar till orda vill de för det mesta ha samma saker som vi: jobb åt de unga, sänkta livsmedelspriser, slut på korruptionen, fria val och pressfrihet.

Det fanns, när allt kom omkring, ingen särskild muslimsk eller arabisk vurm för polisstaternas tortyrcentraler.

Detta kommer, och det sker nog redan, att i grunden förändra européernas bild av den generaliserade muslimen.

I tvillingtornens ställe träder Tahrirtorget, i jihadbombarens den unga rösträttskämpen som trotsar tårgas och kulor.

Den populära idén om den muslimska världen eller arabvärlden som en enhetlig monolit nedsänkt i medeltida mörker och i behov av upplysning från Europa kommer efter den arabiska våren att framstå som precis så okunnigt och fördomsfullt som den är.

När spanska ungdomar går ut på gatorna och amerikanska aktivister ockuperar torgen är det Tahrirtorget de håller upp som emblem för sin kamp.

Den radikala impulsen kommer åter från Syd, på samma sätt som när befrielserörelsernas segrar inspirerade de europeiska revolterna kring 1968. Eller när vänsterns och folkrörelsernas framgångar i Latinamerika under det tidiga 2000-talet gav energi åt den globala rättviserörelsen.

Det skulle förvåna mig mycket om inte dessa nya bilder av vad en muslim är eller kan vara, snart letar sig från massmedierna och in i populärkulturen och förändrar vardagen också för muslimska européer.

Även om den ekonomiska krisen givetvis kan användas – och används – för att hetsa mot invandrare som påstås stjäla jobb och snylta på välfärden, så öppnar krisen också nya möjligheter.

En viktig strukturell orsak till att högerradikala partier nått så stora framgångar är att invandringsfrågan som sådan hamnat allt högre på den politiska dagordningen.

Det beror i sin tur på att den dominerande stridslinjen mellan höger och vänster i fördelningsfrågor försvagats.

Partierna skockas i mitten och vi har till slut, något hårdraget, nått ett läge där alla, utom möjligen Annie Lööf, låter som socialdemokrater, och där ingen, utom möjligen Lars Ohly, verkligen är det.

När kampen om ekonomin förvandlas till en strid om några procent upp eller ner i a-kassa eller skatt och inte om vilket ekonomiskt system vi vill ha, har andra frågor blivit viktigare, som invandringen.

Men när den ekonomiska krisen nu i land efter land slår över i massarbetslöshet och nedskärningar finns chans att trycka tillbaka invandringsfrågorna.

Så skedde i Danmark i höstas, efter en valrörelse som för en gångs skull handlat mycket mer om krispaket än om invandrare. Det var ekonomin man slogs om, och då fick Dansk Folkeparti ingen plats för sitt favoritsamtalsämne – och backade för första gången.

Tyvärr sker ingenting av sig själv. Det krävs en medveten och kreativ antirasistisk rörelse för att omsätta dessa händelser och processer i politisk förändring.

Jag vet inte om den finns, men om den finns eller kan skapas, så har den bättre förutsättningar än på länge.

Petter Larsson pettlar@telia.com