Gubbarnas August
Björn Gunnarsson om Strindbergsåret som nu är inlett.
Bildmaterial
Kultur. Gott nytt Strindbergsår!
Men det verkar inte bli någon klang- och jubelföreställning. I alla fall inte om man ska döma av Borås stadsteaters tjuvstart med "1 drömspel", Lars Melins milda, smeksamt tillgängliga iscensättning; lekfull i Karin Dahlströms kitschiga verklighetens folk-scenografi. Föreställningen, vars spelperiod tog slut redan innan året började, var drömsk på det nyandligt poetiska sättet, som en avslappningsövning i mindfullness. Det är svårt att tro att det är en plåga att vara människa. Det verkar snarare ganska mysigt.
Hur ska man då hantera 100-årsfirandet? Ska man bara vederbörligen hylla monumentet, och sedan stryka över och gå vidare, som han själv skulle ha sagt. Eller ska man skicka in nya energier och se om liket lever? Ifrågasätta inifrån verken? Lars Melin kanske hade den tanken, att vi ska ha en feelgoodstund i stället för att förlamas av existentiell ångest.
Livet är inte helvetet. Det är på sin höjd en campingsemester i Borås. Samtidigt innebär förstås vänligheten i upplägget en stor respekt för texten.
I Norge hyllade man 2006 sin nationaldiktare, Strindbergs arge antagonist Henrik Ibsen. Skillnaden mot det svenska beskedliga firandet kunde inte varit större. I Norge vet man att värdesätta sin kulturhistoria. Kanske är den stora skillnaden att Strindberg aldrig varit hela nationens diktare. Strindbergsfejden är aldrig avslutad. Högern kan aldrig gå med på att ha en galen vänsterrabulist som nationalsymbol. Och feminismen kan inte gå under kvinnohatarens standar.
Men en kanske ännu viktigare skillnad, fast mera i skymundan, är det svenska kulturlivets ovilja att gå i närkamp med texterna. Till och med Lars Melin, som lyfter fram "Drömspelets" metateatrala sidor – pjäsen som en show-and-tell om vad som utspelar sig bakom kulisserna på teatern – är ovillig att bryta ner texten. Stycka upp, plocka isär, för att sedan sätta ihop i nya kombinationer.
I Norge har Jon Fosse, den nya tidens nationaldramatiker, givit sig på att dekonstruera Ibsen: skära bort köttet från benen, hitta nya sätt att kombinera orden för nya berättelser.
I Malmö i höstas gjorde Teatr Weimars Jörgen Dahlqvist något liknande med Sveriges andra nationalmonument, Ingmar Bergman. Hackade språket och vann nya avslöjande betydelser. Icke så med Strindberg. De feministiska dramatikerna, till exempel en Gertrud Larsson, lika rabulistisk som Strindberg, verkar inte vilja ta i titanen med tång.
På Kulturrådets portal visar det sig att Strindbergsåret är gubbarnas år. Stockholms Stadsteater är den hårdast satsande av landets alla institutionsteatrar. Ragnar Lyth gör "Dödsdansen". "Till Damaskus" regisseras av Etienne Glaser. "Drömspelet" av Backateaterns Mattias Andersson. "Ockulta dagboken" av Ole Anders Tandberg. Och finalen, "Hemsöborna", av Alexander Mørk Eidem.
Det fortsätter likadant i hela huvudstadsregionen: "Lycko-Pers resa" på Strindbergs Intima Teater regisseras av Richard Turpin. "Spöksonaten" på Dramaten: regi Mats Ek. "Stora landsvägen" på Gottsunda teater: regi Ulf Friberg. Malmö Stadsteater är i alla fall lite bättre, eftersom man låter sitt "Drömspel" regisseras av Kjersti Horn.
Var är de dekonstruktiva feministerna? Jag kan bara hitta ett radikalt grepp: Intima Teatern ger "Fröken Julie" i regi av Anna Pettersson, som själv spelar alla rollerna. Utmaningen är stor, eftersom Strindbergs språk är svårt att göra postdramatiskt; poetiskt vävt som det är.
Just detta projekt tycks lysa med sin frånvaro hela Strindbergsåret: radikala omläsningar, språkliga nytolkningar.
Fotnot: Läs mer på Kulturrådets Strindbergsportal www.strindberg2012.se.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus