Fjällhöga murar
Jörgen Andersson om Wasif och asylpolitiken.
Bildmaterial
Jörgen Andersson. Wasif föddes i Afghanistan. Där är det krig. Människor dödas i terrorattacker och slits sönder av landminor. Wasifs pappa blev dödad.
När Wasif var åtta eller nio lämnade han familjen, för att arbeta och på så sätt bidra till familjens försörjning. Han kom till en främmande stad och arbetade för en man som slog och utnyttjade honom.
Wasif flydde till slut, via Iran och över bergen in i Turkiet. Vidare via Grekland och Italien och sedan norröver – den vanliga människosmugglingsrutten, ingen lätt väg.
Han kom till Danmark, där han sökte asyl. Han fick avslag på sin ansökan, antagligen för att man bestämde hans ålder till över arton år.
Han tog sig då till Sverige.
Här hamnar han på ett transitboende i en skånsk kommun och blir i Migrationsverkets handläggningsprocess ett så kallat Dublin-ärende.
Det innebär att han med största sannolikhet kommer att utvisas till Danmark, eftersom det är det första EU-land där han bevisligen befunnit sig innan han passerade den svenska gränsen.
Alla ensamkommande barn och ungdomar får en god man.
Wasifs gode man är en kvinna med stort engagemang. Hon har varit god man för flera Dublin-flyktingar tidigare.
”Migrationsverket behandlar inte de här barnen bra”, säger hon.
Hon följer med Wasif till mötet med handläggaren.
Hon kräver en oberoende läkarundersökning, för att fastställa hans ålder. En undersökning där man inte bara gör en skelettröntgen utan också, genom samtal, kan ta hänsyn till andra faktorer.
Sedan händer ingenting på flera månader.
Wasif väntar. På dagarna går han i skolan, trots allt. Hans dröm är att kunna vara till nytta för andra på något sätt. Ibland klipper han de andra pojkarnas hår, det är något han kan och det gör honom lite gladare.
De andra pojkarna på transitboendet väntar också. Ibland blir någon hämtad för att utvisas. Man har mycket tid att prata sinsemellan om framtiden, men det är frustrerade samtal utan hopp.
En del av de boende vänder sin frustration utåt, slår andra och skadar sig själva.
Wasif går istället undan, till sitt rum. Där är han ensam med sina tankar. Han får allt svårare att sova. Han vet att om han utvisas till Danmark kommer han att utvisas vidare till Afghanistan.
Det, säger han, skulle betyda döden för honom.
Jag vet inte om det är så, men det är hans övertygelse.
Den övertygelsen får honom att dra slutsatsen att det i så fall är lika bra att döda sig själv innan han blir utvisad. Det finns en obönhörlig logik i hans resonemang.
Makten att förändra Wasifs situation ligger helt och hållet utanför honom själv. Han sitter fast, hans handlingsutrymme är minimalt.
På sitt sätt är det mest aktiva och produktiva han kan göra att ta sitt liv.
När det är som svårast på nätterna pratar Wasif med nattpersonalen.
Sedan ändras boendets regler så att han inte kan prata med personalen på nätterna utan att det ställer till besvär, i alla fall uppfattar han det så.
Då slutar han med det. Han vill inte vara till besvär.
Wasif mår allt sämre och gode mannen tar honom akut till barnpsyk. Han får ett bedömningssamtal och skickas sedan hem till boendet igen.
Det som från början är ett hypotetiskt resonemang – om än desperat – kring meningen att fortsätta leva, blir till slut den enda utvägen när allt hopp ebbat ut.
Wasif låser in sig på sitt rum och försöker ta sitt liv. Personalen lyckas bryta sig in i tid, Wasif överlever och läggs in på barnpsyks akutavdelning.
Gode mannen säger att de andra Dublin-pojkarna hon haft hand om också försökt ta livet av sig.
Några som läser det här kanske tänker att Wasifs självmordsförsök är ett strategiskt drag, för att öka hans chanser att få stanna i Sverige.
Jag tror inte det. Jag har sett hans förtvivlan växa i takt med att väntan och osäkerheten nött ner hans motståndskraft mot de egna tankarna.
Och om någon av dessa ungdomar går så långt att de försöker ta sitt liv i det medvetna syftet att få stanna, är inte blotta faktum att så sker ett skäl att fundera över vad vi utsätter dem för?
Wasif är efter några dagars inläggning utskriven från barnpsyk och tillbaka på boendet.
Han väntar fortfarande, ensam med sina tankar.
Jag bor i ett land där asylpolitiken och dess praktiska genomförande sätter hans och andra ungdomars liv i fara.
Det gör mig förbannad.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus