Ensamheten vid baslinjen

Dela denna artikel

Kultur Publicerad 17 januari 2012 kl. 04:00
  •  Andrew Brownbill

Det är den tiden på året när några av oss kravlar upp mitt i natten, fingrar på fjärrkontrollen, ser skärmen blända med en sol från södra halvklotet, ett gult sken som etsar sin hetta över havsblå tennisbanor. 

Inte en boll vill man missa. Årets första Grand Slam-turnering är här och Australian Open ger alltid en fingervisning.

I fjol började Novak Djokovic sitt oväntade segertåg här.

Året innan avslutade Roger Federer en svit av finaler med sin mest fulländade gestaltning av tennisens väsen, en balett fylld av geometrisk skönhet, brutala, ljudlösa topspins och ömsint skurna backhandslag.

Året dessförinnan var det tjurfäktningen över fem set, där Nadal stod kvar när Federers ben vek sig.

I år är det svårt att se bortom Djokovic, men det är fortfarande Federer som är riktmärket, hittar han sin nivå blir de andra statister, som i höstas. 

I sin bok "Open", som skrevs 2010 och kom till svenska pocketshopar i fjol, skriver Andre Agassi, som vann fyra gånger i Australien, om hur det är möta schweizaren; man är rädd varje ögonblick, till om med när man leder med 30-0 i egen serve.

Agassis bok är de senaste årens bästa idrottsbiografi, diametralt annorlunda än det kommersiella varumärkesbygget om Zlatan.

Ingen har skildrat spelets ensamhet bättre än Agassi, som avskydde tennis, avskydde att hans pappa tidigt tvingat honom att vika sitt liv åt det.

Att få en bra träff på bollen kunde mildra känslan av tomhet, men inte ta bort den.

Vi föds och dör ensamma, men aldrig är vi så ensamma som på tennisbanan och aldrig blir detta så lätt att leva sig in i som dessa januarinätter.

Gå upp i natt, slå på tv:n och upplev det!

Mats Holm

Textförstoring

Kommentarer

I dag:

Kultur

Huvudnyheter