Breivik, Hamsun och ett sorgens Norge
Carina Waern om ett Oslobesök ett halvår efter Utøya.
Bildmaterial
Kultur. Tar en tur till Oslo via Sälen. Väl över gränsen öppnar sig ett förtrollande vykortslandskap med djupa raviner, snötyngda granar, oländig skog, serpentinvägar utan sand och salt, terrängen som gjord för en gerillarörelse.
Radion spelar ”Mitt vinterland” i en norsk version av denna framtidsoptimistiska svenska sång från det 60-tal då jag för första gången åkte på skidsemester till det då billiga Norge. Då pausade bussen i Oslo för att alla skulle kunna ta en kopp kaffe på Teatercaféet där alla berömda norska diktare huserat.
I Oslo slirar jag runt regeringskvarteren, Bislet och Nationaltheatret och drattar på ända på en ishal trottoar (du må ha broddar!) innan jag hittar fram till mina bekanta.
Här är man fortfarande djupt nedsjunken i den 22:a juli och Behring Breivik; nästan alla känner nån som förlorat en son, en dotter eller en käresta.
En av mina vänner har ägnat sig åt att läsa in sig på Behring Breivik och anser att massmördaren från Utøya artikulerat åsikter om muslimer som många norrmän omfattar.
Och det har rört upp stämningar från krigsslutet 1945 då 130 000 norrmän fanns i ”landsförrädarkartoteket”, drygt 98 000 av dem ställdes inför rätta och dömdes, varav 30 personer till döden.
Till detta kan man lägga tiotusentals officerare, högre ämbetsmän och poliser som avskedades på grund av nazistsympatier.
Ja, det tycks finnas en allmän uppfattning om att psykiatriteamet, som sjukförklarade Behring Breivik som schizofren, levererade en politiskt styrd undersökning och att de rättsmedicinska instanserna i Norge alltså inte är oberoende.
Det socialdemokratiska partiet vill inte se fakta i ögonen; den norska främlingsfientligheten är så allmänt spridd att till och med de hårt gästarbetande svenska ungdomarna får sig en släng av sleven; de som diskar, städar, rensar fisk och byter blöjor på Norges åldrande men nyrika befolkning kallas för pakistansvenskar.
Det viktigaste skälet till att få Behring Breivik sjukförklarad är emellertid att man då kan hålla honom inspärrad på obestämd tid; döms han som frisk är han ute efter cirka tjugo år.
Inte bara i Aftenposten i Norge utan också i The Guardian och Die Welt jämförs nu processen mot Behring Breivik med den mot Knut Hamsun, som trots sina sympatier för nazismen och ockupationsmakten fick åtalseftergift på grund av permanent nedsatta själsförmögenheter, underförstått på grund av ålder.
Vilket är en extremt haltande parallell eftersom Hamsun aldrig var någon mördare, inte ens medlem i nazistpartiet och han använde sina personliga kontakter för att utverka frigivning för norska motståndsmän. Som uppburen författare fick Hamsun möta Hitler som han gjorde rasande genom att kräva en anständig behandling av norrmännen (allt skildrat i Jan Troells gripande film "Hamsun").
Hamsuns diagnos var dessutom, som en norsk jurist påpekade, inte något hinder för åtal, han skinnades ekonomiskt på allt han hade och sedan fick han dö i lugn och ro medan hans hustru Marie dömdes till tre års arbetsläger.
Hamsun var till yttermera visso mycket positivt inställd till islam, han hatade det kapitalistiska USA och vurmade för de stolta, naturnära, kvinnokonservativa kulturerna i Orienten.
Tesen är: om det är en infödd norrman som sympatiserar med terrorism eller nazism sjukförklaras han; ett bekvämt sätt att handskas med en underström i samhället.
Om massmördaren varit muslim hade han utan pardon friskförklarats och dömts som terrorist.
Du kan inte komma till ett polarland i ökenkläder, säger vissa röster i Oslo, du måste ha broddar på skorna.
Vilket ställer frågan om den upprensning med nazisterna som Norge gjorde efter kriget verkligen räckte till.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus