När politik blev PR-olitik
Jesper Falkheimer. Så föll Håkan Juholt efter bara tio månader på sin post.
I eftertankens kranka blekhet kan säkert de flesta känna sympati med den jagade.
Han fick ju ingen chans, sade folk i gallerian i Oskarhamn där han gav sitt sista tal som ordförande.
Det fanns nog en del överdrifter i mediernas rapportering, konstaterade ledarskribenten i Dagens Nyheter.
Men hans förtroende var förbrukat både i den egna rörelsen och hos den allmänna opinionen så det fanns ingen annan väg att gå, menade de flesta kommentatorer.
Frågan om mediernas ansvar har redan ställts. Den är närmast rituell numera. Efter varje kris så ska det ske en medial debriefing.
Några medieforskare och statsvetare brukar kallas in, seminarier och soffsamtal hållas och debattartiklar skrivas.
Sedan vänder vi på bladet.
Men där är vi förstås inte än då det gäller kapitlet om Juholt.
Göran Greider på Dalademokraten slog fast direkt att medierna avsatte Juholt.
De flesta andra chefredaktörer sa emot. Men det är kanske inte så konstigt.
Självkritik är inget som utmärker mediebranschen.
I vilket fall så är Greiders slutsats knappast sann. Det finns en mängd andra och viktigare orsaker till Juholts fall.
En sådan är förstås att ledarkrisen bara speglar den organisationskris som socialdemokraterna lever med och i.
Socialdemokraterna är ett parti i identitetskris som famlar efter verktyg för att avslöja moderaternas och alliansens framgångsberättelse.
En berättelse som innehåller mängder av inlånad s-märkt folkhemspoesi och som steg för steg utmanat den s-märkta berättelsen om Sverige.
Identitetskrisen och den interna splittringen har helt enkelt skapat förvirrat ledarskap.
Juholt själv har inte haft det lätt och har kanske känt sig som Julius Ceasar gjorde under sina sista skälvande sekunder: Et tu, Brute?
Att leda en politisk organisation utan att ha något förtroendekapital att använda sig av när åskan går är närmast omöjligt.
Det som är sant när det gäller mediernas roll är att den politiska journalistiken blivit alltmer lik sportjournalistiken.
Detta har sagts förut men blir mer sant för varje dag. Politik skildras som tävling, publiken betraktas som hejaklack och det läggs kopiöst mycket tid på en massa rundsnack.
Journalisterna rapporterar mindre och spekulerar desto mer.
Vem blir ny lagkapten? Vilken speltaktik är rätt? Är detta inte politisk off-side? Rött eller gult kort?
En anledning till detta är pr-ifieringen av partierna.
Politik har alltid handlat om kommunikation, men i vår tid så finns det snart inget utrymme kvar för spontana utfall. Allt som sägs och görs ska vara genomtänkt, medialt rätt och kommunikationsmässigt korrekt.
Klassiska pr- och marknadsföringsdogmer har flyttat in på partikanslierna. Politik har blivit pr-olitik. Och det råder mindre tvekan om att Juholt har misslyckats lika totalt med sin pr-apparat som alliansen har lyckats med sin.
Statsvetare har visat att svenskarna röstar på partier i första hand och inte på enskilda personer.
Forskning om politiska skandaler visar att de flesta tenderar att blåsa förbi och inte har någon långsiktig effekt på valbeteendet. Men detta tycks inte bry våra medier.
I dessa ges ledarna maximal uppmärksamhet och skandaler produceras på löpande band.
Vardagspolitik och sakfrågor är inte alls lika roligt och hamnar sällan i centrum.
Politik har blivit underhållning, helt enkelt, och partierna anpassar sig steg för steg till detta faktum.
Vem som är skyldig till detta?
Jag skulle vilja påstå att politikerna och journalisterna agerar i symbios.
Eller spelar i samma lag, som det heter numera.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus