Vad tjänar en poet?
Långt efter debuten 1954 arbetade Tomas Tranströmer som psykolog. Hur gör andra svenska poeter och går det alls att försörja sig som poet i dag? Jenny Högström undersöker saken.
Bildmaterial
Kultur. ”Att lära sig att bli poet är att lära sig av med att leva”, skriver Michel Houellebecq lakoniskt i essäboken ”Rester vivant” från 1991. Och den svenska poeten Johan Jönson är delvis inne på samma tema: "Sexuell njutning ljuger inte. Inte pengar heller. Och inte frånvaron av pengar" (”Livdikt”, 2010).
Man kan säga att det är frånvaron av pengar, och vad det innebär för poesin, som står i fokus för det här reportaget. För detta att överleva utan pengar tycks vara något av ett grundvillkor för svensk poesi i dag. I alla fall om man frågar de svenska poeterna själva, vilket jag gjorde. En enkät skickades ut till ett fyrtiotal personer. Svarade gjorde 35 stycken män och kvinnor mellan 22 och 75 år, kända och okända, som debuterade mellan år 1957 och år 2011. Tillsammans har de skrivit 221 diktsamlingar!
Och förutom att vara poeter har de, med några få undantag, alla det gemensamt att det inte är som poeter de försörjer sig.
Härnäst tänker jag alltså framförallt bereda plats för deras egna synpunkter. Jag vill ge poeterna, detta antikapitalistiska undantag i en bokbransch som tycks alltmer kommersiell men också diversifierad, det utrymme och den uppmärksamhet de förtjänar.
Det är mer än troligt att poeternas villkor till stor del liknar många romanförfattares, men jag har medvetet valt en konstnärlig yrkesgrupp med en produkt vars lönsamhet – eller ska vi säga säljbarhet – oftast står i ett direkt motsatsförhållande till dess status.
Poesin som för många förlag innebär en hel del prestige, ger ironiskt nog usel ersättning.
Deltagarna har samtliga valt att vara anonyma, men understryker att deras svar knappast bara gäller dem själva. Tillsammans ger de en bild av arbetsvillkoren för en liten grupp konstnärliga utövare i Sverige idag.
Över till enkäten, och några utdrag ur poeternas svar.
Hur försörjer du dig?
”Stipendier, undervisning, prosa, dramatik.”
”Jag får stipendier. Det räcker inte långt. Sen har jag brödjobb. Skriver kritik med mera + undervisar i kreativt skrivande. Jag skulle skriva tusen gånger bättre dikter om jag kunde ägna hela dagar åt poesi”.
”Genom uppläsningar och skolbesök.”
”Underbetalt skribent- och redaktörsarbete.”
”Stipendier, en inte obetydlig mängd oväntade enstaka uppdrag i femtonhundrakronorsklassen, uppläsningar, lektörsjobb, etc.”
”Allt har med skrivandet att göra. Förutom poesi så skriver jag dramatik (det kan man ju leva rätt bra på, om någon vill ha ens pjäser vill säga).”
”Professor, journalist, nu enbart pensionär.”
”Stipendier är en mycket viktig del av försörjningen”.
”Jag kan inte säga att jag har ett brödjobb för jag arbetar med det jag vill – inom universitetet framför allt och som litteraturkritiker. Vad själva poesin anbelangar tänker jag aldrig aktivt in denna som någon del av försörjningen.”
”Två deltidsjobb kombinerat med de stipendier jag eventuellt får.”
”Brödjobb på halvtid, stipendier, ett och annat pris, en och annan uppläsning, en och annan kultursidestext osv. Stipendierna (Författarfondens arbetsstipendier) är oerhört viktiga, det skulle inte funka utan dem, åtminstone inte när man har barn att försörja.”
”Brödjobb, stipendier, uppläsningar, hålla skrivarkurser, seminariedeltagan, royaltyinkomster, lån, leva på min fru, låtsas vara död.”
”Diversearbete. Tidningsbud. Stipendier. Recensioner. Dykinstruktör. Etc.”
”Uppläsningar, föredrag.”
”Psykologarbete. Stipendier. Recensioner ibland, föreläsningar, redaktionellt arbete.”
”För närvarande genom att arbete som skötare inom psykiatrin, inom kort som psykolog.”
Vad får man betalt för en diktsamling?
”Jag får 12 000 för en diktsamling. Senast lyckades jag tjata upp det till 15 000. Det är alltså FÖRE skatt och sociala. Förlaget är Bonniers.”
”I reda pengar en tusenlapp eller två vill jag minnas. Men femtio friex iallafall. På ett litet förlag.”
”Några tusenlappar.”
”Jag fick runt trettiotusen. Det var då en ganska stor upplaga för att vara dikter, tydligen.”
”För min nya diktsamling på W&W får jag 24 % av f-priset. Det vill säga 24 kronor (om f-priset är 100 kronor vilket inte är ovanligt när det rör sig om en diktsamling): det betyder att en upplaga som exempelvis är 1 000 ex (vilket är ganska mycket för en diktsamling) skulle man få 24 000.”
”Tretusen kronor, efter beviljat litteraturstöd för boken. Pequod Press.”
”Fått 14 000 på Modernista.”
”Mellan 6 000 och 30 000 fick jag för mina fyra på W&W i förskott.”
”Oei editör: de senast böckerna har jag fått delfinansiera, jag har alltså fått betala, inte fått betalt. Men fått tillbaka när litteraturstödet kommit.”
”Ca 15 000 före skatt på Norstedts.”
”12-16 000 på stora förlag, 1000 eller inget alls på mindre.”
”10-15 000 (före skatt) Wahlström & Widstrand.”
”Jag fick 10 000 kr i samband med att jag skrev kontraktet för min första diktsamling. Det kallas för en symbolisk summa som Albert Bonniers Förlag ger sina poeter.”
Hur mycket arbete och skrivtid lägger du ner på en bok i genomsnitt?
”Kort skrivtid – lång tankeprocess.”
”Mycket. Men mindre för poesi än för en roman.”
”Från första idé till färdig bok brukar det ta i snitt fyra år.”
”Två-tre år. Som tillkomstprocess: ibland ett hattigt och fragmentariskt decennium.”
”Svår fråga, ett helt liv, flera liv, och för att extrahera/exorcisera själva texten kanske mellan ett och sex år. Det beror ju på vad det är för en sorts bok. Men kanske ännu mer på hur mycket annat man har att göra.”
”Jag har bestämt mig för att inte kliva upp ur sängen för under 2 000 spänn om dagen (det blir ca 1 000 efter skatt och sociala och ger alltså en månadslön motsvarande 30 000 a-skatt brutto (ingen dunderlön om man har jobbat i tjugo år). Det betyder att jag kan jobba ca en och en halv veckas heltid med en diktsamling. I praktiken tar det förstås betydligt längre tid än så.”
”Från första raden till sista ändringen gick det ett och ett halvt år.”
”Det är svårt att mäta effektiv tid när det kommer till diktskrivande eftersom dikt till mångt och mycket är effektivitetens motsats. Men om frågan handlar om mängden pengar och mängden tid står de givetvis inte i paritet med varandra. Det är både en skandal och en befrielse.”
Hur ser situationen för poesiutgivning ut idag?
”Mitt intryck är att de stora förlagen avvecklar poesin och de små förlagen tar större ansvar. Det betyder bland annat att poeterna inte får ersättning.”
”Det stora problemet för poesin, är att den i stort sett blivit osynliggjord i hela det litterära systemet och därmed i det allmänna medvetandet: allt färre kultursidor bryr sig om poesin, krympande eller borttagna poesihyllor i bokhandlarna, sämre koll och intresse på de flesta bibliotek, och så vidare.”
”Det går inte riktigt att tala om ersättning, snarare handlar det om hur stort ekonomiskt bortfall man kan leva med för att det ska vara möjligt att skriva.”
”För egen del var jag först på ett stort förlag som aldrig betalade enligt Sveriges Författarförbunds rekommendationer, och nu är jag på ett litet förlag som jag inte heller uppfattar gör det. I det senare fallet gör det mig dock inte särskilt mycket, eftersom jag inte förväntar mig att det finns några pengar att så att säga betala ut (vilket förstås är lite sorgligt i sig).”
”Eftersom jag är på Bonniers är köerna långa, man kan räkna med att vänta minst två år på att manuset kommer ut.”
”Jag vill framhålla mindre förlag där det inte alls är samma tröga process, utan poesin är mer i fas med det som händer runtomkring.”
”Det är ett mysterium att genomkommersiella Bonniers fortfarande ger ut lyrik, jag är tacksam för detta även om betalningen är usel.”
”Men har de små förlagen resurser för noggrant redaktörsskap? Förutom författarutbildningarna är ju redaktör och förläggare kanske de enda kvalificerade samtalspartners poeten har före publicering. ”
”Jag tror att det har blivit lättare att bli utgiven men svårare att försörja sig som skribent.”
”Påtagligast är att översättning av poesi blivit gratisjobb.”
”Det är enklare och roligare idag än tidigare – fler förlag, fler möjligheter, alls inte lika hierarkiskt.”
”Har av kolleger fått uppfattningen att det blivit mindre ersättning. Också svårare att komma ut. Mycket färre uppläsningar, mer gratisjobberbjudanden.”
”Blir allt kärvare för poesin är min upplevelse när det gäller utgivningen. Det är såklart omöjligt att försörja sig på att skriva poesi, nu som då.”
”Den svenska poesin är rikare, mer levande och mångfacetterad än någonsin. Å andra sidan ges väldigt få diktsamlingar ut, de trycks i små upplagor och säljer nästan ingenting. Kanske har de stora förlagen helt enkelt spelat ut sin roll som poesiutgivare. Det behöver inte vara ett problem, det kan också vara en frihet att verka i marginalen.”
Vad har poesin för andra forum och vad har dessa för betydelse?
”Uppläsningarna är typ den ensamt existerande marknadsföringskanalen för poesi – förlagen lyfter inte ett finger.”
”Tidskrifter är viktigast, eftersom det är där poesin och kritiken, teorin och praktiken kan mötas.”
”Tidskrifterna är en plats för att publicera och testa nytt material /---/ en sorts ersättning för den kritik/de texter som sällan får utrymme i dagstidningarna numera.”
”Jag tror att poesin som konstform kräver lite institution i ryggen för att vara möjlig att försörja sig på, och om alla kulturinstitutioner ska vara kostnadseffektiva så har poesin inte längre mycket att komma med.”
”Tidskrifter (nät och papper) är viktiga, framför allt för att poesin där får befinna sig i ett sammanhang med teori och diskussioner om poesi (i bästa fall). De var naturligtvis viktigare förr, när det fanns flera. Uppläsningar över huvudtaget och i synnerhet poesifestivaler är viktiga, ett sätt att sprida sina ord. Skrivarskolor är viktiga, där blir poesin läst och tagen på allvar.”
”Självklart finns det forum där man diskuterar poesi, och publicerar, som tidskrifter. Där kan man höja sina aktier på credmarknaden genom att vara med om man är oetablerad. Usch, det är en så grym värld.”
”Den muntliga scenpoesin är en viktig kanal för många outgivna poeter. Sedan har vi hela folkbildningen, med folkhögskolornas skrivarskolor där människor med poesiintresse samlas.”
Vad har förlagen för uppgift?
”Legitimitet, kopieringsmaskin, profiterande på kulturellt kapital. Produktion, distribution, marknadsföring.”
”Vara en snäll onkel åt poeten. Hjälp, stöd, bollplank.”
”Vara en aktiv litterär part, erbjuda litteratur av varierat slag.”
”Ta ansvar för sina författare. Hjälpa dem att utvecklas.”
”Ge den poesi de väljer att ge ut maximal uppmärksamhet – och maximal omsorg.”
”De borde upprätta sammanhang för de böcker man gav ut. Skapa möten för kritik och litteratur och läsare. Inte bara kränga. Förlagen borde mao intressera sig för litteratur och inte bara böcker.”
”Jag tycker redaktörskapet verkar bortglömt, ofta dåligt skött eller diffust eller slarvigt, på alla möjliga förlag /---/ det borde vara noggrannare och förstås som en mer avgörande del av bokprocessen.”
”Olika förlag fungerar förstås olika, men modellen som OEI har tycker jag är fantastisk. I mitt fall var det så att jag tillfrågades att skriva en bok. Istället för att förlaget godkände ett manus ur det förgångna, bad dom mig skriva framtidens litteratur.”
”Förlagen bör ta någon form av kontinuerligt ansvar över tid, gentemot de författare de knyter till sig och arbeta med deras texter.”
”Det är korkat av förlagen att inte satsa på kulturellt kapital. Däremot finns det en allmänkulturell uppgift som staten borde ta på sig. Mer pengar till kulturen alltså.”
”Att poesin trots sin gåvoekonomiska (eller tillochmed ekonomiskt negativa) status ändå publiceras. Att förlagen upprätthåller flera former av språk, särskilt de ickehegemoniska.”
”Alla dessa marknadsekonomer med sina långa utbildningar… Varför finns det ingen som har lite litterärt intresse som plötsligt försöker marknadsföra poesin, alltså att få folk att i större utsträckning läsa poesi?”
”Förlagens uppgift är att ge ut intressant litteratur med kvalitet. Men de är ju vinstdrivande företag och det kan man inte moralisera över.”
Har du något övrigt att tillägga?
”Jag tror att poeterna behöver förstå sig själva som ett yrkeskollektiv, att de behöver formulera gemensamma nämnare och slåss för sina villkor på arbetsmarknaden.”
”Att skriva poesi är konstigt på så sätt att man ofta är omgiven av personer exempelvis på förlaget som försörjer sig på att arbeta med det man själv arbetar med och inte har en chans i helvetet att försörja sig på.”
”Den ekonomiska situationen för en poet är naturligtvis på alla vis pinsam och skamlig, men ändå håller man på. Det måste bero på att dragkraften i själva skrivakten – arbetsprocessen – är så stark. Den gör det mesta övriga relativt ointressant. Och det är naturligtvis i sig ett problem.”
”En sida av mig kan givetvis se det som en fördel att poesin verkar i marginalen, den har inget marknadsvärde och genom det har den en frihet. Men: varför ska denna omistliga länk i kedjan inte få skäligt betalt??”
”Det är liksom ingen som står med en pistol vid poeternas tinningar och tvingar dem att bli poeter. Poeterna ägnar sig åt en verksamhet som INGEN VILL HA på marknaden längre. Detta borde kunna skapa grunden till en alternativ ekonomi som inte spelar på marknadens villkor. Det är ingen som behöver, ber om eller efterfrågar våra ord. Och ju snabbare poeterna inser detta, desto närmare en befrielse från det kapitalistiska systemets konkurrenssituation, och då kan det VERKLIGA arbetet börja.”
*
Som synes arbetar de flesta av de svenska poeterna med annat än poesin för att överleva. Ofta flera saker på en gång. Ibland tycks det vara okej, ibland även givande. Men lika ofta frustrerande.
Ersättningsnivån skiljer sig en del mellan förlagen. På de små förlagen kan det alltså vara allt mellan att poeten själv får bekosta utgivningen (jag har sett ett kontrakt där det kallas för ”produktionsstöd”), till 0 kronor i ersättning, vilket eventuellt kan bli några tusenlappar om boken får litteraturstöd. Eller att man helt enkelt får tillbaka sin insats. Vissa betalar dock upp till 9 000 kronor före skatt.
De stora förlagen – Bonniers, Wahlström & Widstrand och Norstedts – betalar mellan 10 000 och 30 000 kronor i förskott före skatt, beroende på upplagans storlek.
Royalties tillkommer i den mån böckerna säljer, vilket de relativt sällan gör.
Så: oavsett förlagets storlek och hur välkänd poeten är, är ersättningen kass. 10 000 kronor för ett års arbete, före skatt – om man har tur. 0,11 öre i timmen...
Vad gäller poesiutgivningen tycks de flesta av de tillfrågade överens: de små förlagen tar allt större ansvar medan de stora sviktar.
Vad detta har för orsaker och konsekvenser råder det delade meningar om, men många välkomnar småförlagens snabbhet och heterogena myller samtidigt som de i värsta fall samtidigt släpper alla krav på avtalsenlig ersättning. I den mån det alls är aktuellt.
Samtidigt tycks många poeter längta efter mer ansvarstagande och engagerade förläggare, redaktörer och marknadsförare, som inte bara profiterar på poetens namn för att legitimera sin egen verksamhet.
Vad gäller andra poesiforum tycks även dessa återfinnas i mindre gemenskaper, på mindre scener och i alternativa sammanhang. Kultursidornas ställning verkar förlorad till förmån för kulturtidskrifterna där det kvalificerade samtalet fortfarande kan äga rum. Och på de många skrivarskolorna då.
Så tillbaka till den ekonomiska aspekten:
En av våra poeter kallar sin roll i förhållande till förlaget för "den omistliga länken i kedjan”. Så varför får då inte poeterna, liksom alla andra parter, en rimlig ersättning? Hur motiverar förlagen detta?
Detta att verka i marginalen, bortanför lönsamhet, effektivitet och marknadsvillkor, framstår alltså enligt flera poeter som en ytterst problematiskt men samtidigt nödvändig frihet. En romantisk hemvist och/eller en politiskt motiverad position.
Att man då "ändå håller på”, som en poet skriver, tycks mig både hoppfullt och desillusionerat. Finns det andra intressen, bortom marknadslogiken, alltså? Andra motiv?
Frågan är dock, för att återgå till inledningen, hur man i det läget klarar överlevnad och försörjning.
Och vad vi och våra kulturpolitiker tycker att poesin – och i förlängningen konsten i stort – egentligen är värd.
Inte mer än ett ruttet lingon, eller?
Fotnot:
Under ett panelsamtal i Stockholm den 20 oktober, som gick under rubriken "Litteraturen och pengarna", arrangerat av Sveriges Författarförbund, framförde Jenny Högström delar av sin enkät. Lyssna även på Lars Hermanssons reportage Pengarna eller litteraturen på Biblioteket i P1.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus