Journalistik är att vilja
Johan Malmberg om Lydia Cacho och Roberto Saviano som får årets Olof Palmepris.
Bildmaterial
Johan Malmberg.
Johan Malmberg. Det var 1990, fyra år efter Olof Palmes död.
Efter någon månads resa ned från Mexiko genom Belize, Guatemala, Honduras kom jag till Managua när stan befann sig i chock. Nicaragua hade precis röstat bort El Galllo, Daniel Ortega, till förmån för den USA-stödda liberalen Violeta Chamorro.
Jag vek av från den krackelerade betongavenyn där kossor gick och betade i mittrenen och kom in på gatan där huset som getts Olof Palmes namn låg. Ett hus uppkallat efter en svensk statsminister i den delen av världen, som ett avlägset eko av den tidens starkaste röst i den internationella politikens periferi.
I det genomfattiga Managua var det lätt att stöta på enkla nicaragauaner som pratade om Palme och svensk socialdemokrati. Det var... ett slags overklighetskänsla svår att skaka av sig.
Åren har förflutit. Daniel Ortega är förvandlad till korrupt, katolsk och halvgalen president.
Svensk socialdemokrati, nej svensk politik letar förtvivlat efter någon som ännu tycker att politik är att vilja. Och så tänker man tillbaka, för bara 20 år sedan kunde en svensk politiker få hus och gator uppkallade efter sig i världens avkrokar.
Visst svindlar tanken?
I går tillkännagavs att Olof Palmes pris för 2012 går till två mycket modiga journalister.
Italienaren Roberto Saviano blev världskänd för sin bok "Gomorra" (2006) som skildrade camorran i Neapel och lever sedan dess under dödshot.
Han delar priset med mexikanska Lydia Cacho, som i boken "Demonerna i paradiset" (2005) avslöjade ett pedofilnätverk i hemlandet.
Hon skulle få erfara vem hon jävlades med, efter boksläppet kidnappades och torterades hon. Men överlevde. Pedofilerna skulle komma att frias och själv fick hon behandla deras offer i de kvinnojourer hon driver i hemlandet.
Precis som Saviano får hon leva under dödshot. Men till skillnad från honom har hon trots allt vågat röra sig relativt fritt i världen. I höstas kom så hennes storartade "Maktens slavar – om trafficking och maffian" som kartlägger handeln med sexslavar över hela världen.
Hon skriver om de ekonomiska och logistiska sammanhangen, hur knarkhandeln och sexhandeln hänger ihop och hur slavtraderna löper som cyniska nystan över världen.
Hon träffar gangstrar och offer – och hon visar på att maffiosor i slutänden alltid tjänar på svaga stater.
Där staten kapitulerar för exempelvis liberaliserad sexhandel tar maffian makten. I länder där militär eller företagsoligopol styr är det avkastningen som styr.
Feministen Lydia Cacho är en mycket logisk Palmepristagare, och ideologiskt motiverad skulle jag säga.
Olof Palme var en verklig föregångare i att ge kvinnor makt och plats i samhället. Under sin första period som statsminister drev han igenom en lång rad betydelsefulla jämställdhetsfrågor: avskaffandet av sambeskattningen (1971), ökad kvinnorepresentation (1972), liberaliserad skilsmässolag (1973), föräldraförsäkringen (1974)... lägg till den våldsamma utbyggnaden av förskoleplatser och kraftigt förbättrade möjligheter till vuxenstudier. Allt detta gav kvinnor nya möjligheter.
Till Lydia Cachos värld kan det tyckas vara långt. Men båda visar hur de allra svagaste drabbas när politiken sviker.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus