Stefan Löfvén och politisk kompetens
Bengt Göransson kommenterar utnämningen av Stefan Löfvén.
Bildmaterial
Stefan Löfven.
Bengt Göransson. I dag utsågs Stefan Löfvén till ny socialdemokratisk partiordförande. Det är ett gott val i en svår politisk situation för socialdemokratin.
Löfvén, med sin fackliga bakgrund, kan – till skillnad från Anders Borg – trovärdigt representera ett arbetarparti.
Han personifierar också den viktiga kopplingen som historiskt har funnits mellan socialdemokratin och fackföreningsrörelsen.
Att politiken också reellt omfattar arbetslivet växer i betydelse i en tid då bemanningsföretag tillåts ta över allt mer. I det senaste skandalösa exemplet omfattar denna nya trend till och med myndighetsutövning som i fallet med lärarlegitimationerna.
De närmaste dagarna kommer alltså Stefan Löfvén ersätta Håkan Juholt på löpsedlarna och snabbproducerade och vinklade opinionsundersökningar är att vänta.
Epoken Juholt handlade nu inte bara om ett personligt tillkortakommande och ett blottläggande av en partiorganisation med stora interna problem. Den visar också hur symbiotiskt beroende politiken och politikerna har blivit av media. Denna fördjupade relation ökar i sin tur en professionalisering av politiken.
En dag som denna blir Svenska Dagbladets nyligen genomförda granskning av alliansregeringens erfarenheter av arbete med annat än politik extra intressant. Längst tid i det som man kan kalla vanligt arbete har kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (22 arbetsår), kortast tid Annie Lööf (6 månader).
Att ha erfarenhet av arbete utanför politiken är värdefullt, men det vore dumt att fördenskull avfärda den som bara sysslat med politik en stor del av livet som okunnig eller oerfaren. Okunnighet kan man stöta på överallt. Det en politiker behöver ha är det som kallas politisk kompetens.
Till exempel saknar justitieminister Beatrice Ask juridisk utbildning men har en politisk kompetens som få. Hennes många år i politiken har givit henne den. Med den kan hon matcha regeringskansliets höga jurister, något som någon med en juristexamen inte utan vidare hade gjort.
Lite road blev jag när jag för en tid sedan läste en ledare i Svenska Dagbladet som varmt förespråkade personval och mindes att just Annie Lööf valdes in i riksdagen efter en massiv personvalskampanj. Fem års jobb som vårdbiträde hade kanske inte givit henne några kapitalstarka sponsorer men å andra sidan konkreta erfarenheter av den verklighet hon säger sig vilja förändra.
När Olof Palme erbjöd mig att bli skol-, kultur- och medieminister 1982 hade jag aldrig haft några politiska uppdrag i kommun, landsting eller riksdag. Socialdemokrat hade jag varit hela livet, född och uppvuxen i ett socialdemokratiskt hem. Huvuddelen av mitt arbetsliv hade jag tillbringat i affärsverksamhet, 22 år i resebranschen och sedan drygt 11 i Folketshusrörelsen som drev ett stort antal biografer. De erfarenheterna hade jag en oerhörd nytta av som kulturminister – jag var inte så lättlurad som många av mina motståndare trodde.
När jag idag ser hur enkla argument för anpassning av offentlig verksamhet till affärstänkande som våra yrkespolitiker sväljer minns jag kampen om reklamfinansierad TV som pågick under nio år. Det var mina kunskaper om och erfarenhet av affärsverksamhet som gav mig motargumenten.
Om dagens alla proffspolitiker av olika schatteringar ska erövra en politisk kompetens är mitt råd: skaffa rådgivare som har erfarenheter som du själv saknar. De är viktigare än PR-konsulter som hjälper dig att föra ut det du redan har tänkt och som du ständigt får bekräftat om du runt dig samlat liktänkande kompisar.
Det är råd som varken jag eller någon annan behöver ge Stefan Löfvén när han nu blir partiledare och ska forma, som det heter i dessa mediala dagar, sitt "lag".
1979 började han som svetsare på Hägglund & Söner i Örnsköldsvik där han stannade till 1995 då det fackliga arbetet blev en heltidssysselsättning.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus